hannaslillaliv.blogg.se

Igår duschade jag och fick mitt hår tvättat av mamma. Det är alltid lika fruktansvärt och hemskt plågsamt att duscha och tvätta håret. Och sedan kraschar jag alltid några dagar efteråt och det är därför (både för att det är så väldigt plågsamt för stunden och för att jag kraschar efteråt) det går så många veckor mellan gångerna jag duschar och tvättar håret. 

 

Utan mamma och duschpallen jag sitter på både i duschen och sedan utanför i badrummet efter duschen hade jag inte kunnat genomföra en dusch med hårtvätt överhuvudtaget. Och det är väldigt nära att det inte går nu heller. Det är verkligen så otroligt krävande och plågsamt. 

 

Jag ska försöka skriva ett inlägg en gång som beskriver hela dusch- och hårtvätt-situationen för mamma och mig. Så att jag kan ge en bättre bild av hur det går till och förklara lite bättre vad det är som gör att det är så extremt krävande och plågsamt att duscha och tvätta håret. 

 

Ryggen är som alltid efter en dusch HELT ÅT HELVETE. Den gör så extra vidrigt ont att jag knappt kan andas. Jag ytandas och kallsvettas något otroligt av dessa riktigt svåra  smärtorna och tårarna bara rinner. 

 

Jag har så fruktansvärt ONT att det inte går att varken förklara eller förstå. Det är så hemskt och så påfrestande att tvingas stå ut med detta lidande dag ut och dag in. Alla dessa sömnlösa nätter... Alla dessa evighetslånga dagar... 

 

Det är INTE lätt, det är en sak som är säkert. Jag vill helst krypa ur mitt eget skinn och försvinna från jordens uta. Jag orkar INTE plågas så här fruktansvärt mycket hela tiden. Lidandet är konstant. Utan pauser och utan uppehåll. Och utan lindring i sikte. 

 

Och det är något av det värsta, att det inte finns någon lindring i sikte. Jag orkar inte stå ut hur länge som helst. Det måste finnas gränser för hur mycket en människa ska tvingas stå ut med. Jag är farligt nära den gränsen känner jag. Och jag kommer bara närmare och närmare. 

 

Hade jag inte haft min älskade familj, ni vet vilka ni är som tillhör den, hade jag varit död och begraven för väldigt länge sen. Jag har så dålig livskvalitet, nästan ingen alls. Det är för min familjs skull jag fortsätter kämpa för min överlevnad. 

 

Inte för min egen. Det kan låta galet, men så är det. Utan min familj och alla som älskar mig och som vill ha mig kvar hade jag aldrig orkat bita ihop och stå ut. Så är det bara. Men vetskapen om att min familj vill ha mig kvar gör att jag inte har något annat val än att fortsätta kämpa. Överlevnad är enda alternativet. 

 

Men jag kan ändå inte låta bli att undra vem som kommer ge upp först. Min svaga, mycket sjuka kropp med alla sjukdomar eller JAG? Den som lever/överlever för se.