För några dagar sedan, jag minns inte exakt vilken dag, var Lina, mamma, pappa och Trisse ute och gick en långpromenad i skogen.
De var vid vårt favoritställe! Där i skogarna jag också varit med och gått ett antal gånger. Främst med Tyra och Tjorven, eftersom att det är så längesen. Men sista gången jag var där, eller förhoppningvis inte sista utan senaste, var Trisse med. Han var valp. Och nu är han sex och ett halvt år gammal. Så längesen är det alltså jag var ute på promenader.
Gissa om jag saknar det...! Jag får ofta sån stark längtan efter att ta med hundarna ut på en härlig långpromenad att det gör ont i mitt hjärta och riktigt värker i själen. Av längtan, av frustration, av sorg.
Allt jag vill är att kunna leva, inte enbart kämpa för min överlevnad, och i begreppet ”leva” ingår både långa skogspromenader med hundarna, långa turer i skogen på hästryggen samt att kunna vara i stallet för övrigt och mysa och greja. Som jag gjorde innan det blev omöjligt.
Jag saknar hästarna, stallet och hela miljön kring hästarna och stallet något helt galet. Det värker i mig av längtan efter det med. Jag vill bara kunna åka till stallet, som ligger sju minuter bort med bil, och mysa och gosa med hästarna. Om så bara en liten stund.
Men det kan jag inte! Och jag kan inte heller gå ut och gå promenader med hundarna. Se dem springa runt och leka. Höra hur små grenar knäcks under skorna och hur vinden susar i löven. Jag vill UT från detta fängelse! Ut i naturen, ut med hundarna, ut till hästarna, ut på hästryggen. UT.
Jag orkar verkligen inte vara instängd i detta fängelse något mer. Jag orkar inte plågas och lida så fruktansvärt något mer. Jag orkar bara inte...
Pappa tog dessa underbart vackra bilder och skickade till mig medan de var ute så att jag också skulle få vara med en liten sväng på promenaden. Visst är det vackra bilder! Det är så fint där i skogen vid vårt favoritställe. Jag hoppas så att jag en vacker dag kommer vandra där igen. Tack så mycket Pappi för bilderna! 🐶❤️