hannaslillaliv.blogg.se

Jag heter Hanna Andersson och är 27 år gammal. Mitt liv är inte alltid det enklaste att leva. Jag lever med tre "huvud-diagnoser" som alla är svåra, kroniska sjukdomar, ME (Myalgisk encefalomyelit), EDS (Ehlers-Danlos syndrom), Fibromyalgi, diagnoser jag fått efter många års sökande efter orsak för min kropps dåliga mående. Jag har också segmentall rörelsesmärta i ryggen, sju diskbråck, en svår refluxsjukdom samt en tarmsjukdom. Det är med andra ord ingen dans på rosor, mitt liv eller min vardag. Men jag har så mycket positivt och så mycket att vara glad över och leva för! Min egna- och två bonushundar, familj och vänner betyder allt för mig. Detta är lite om mig, min vardag och mitt lilla liv!

Detta blir en intressant helg och...

...just nu undrar jag hur jag ska överleva den här helgen (närmare bestämt den förhöjda ljudnivån som kommer att vara i huset i cirka ett dygn). Så känner jag i och för sig varje helg och inte endast inför helger. Utan inför alla dagar. Men idag finns det en särskild anledning till att jag känner såhär. 
 
Det är nämligen så att min och Linas yngsta kusiner kommer hit idag vid tre tiden och de ska sova hos oss! Så jag tar om frågan: hur ska jag överleva denna helg?! Hehe 
 
Nej då, det kommer jag såklart göra. Eller det får vi verkligen hoppas att jag gör, i alla fall. Men det råder ingwn tvekan om att det kommer bli tufft. Det jag främst syftar på då är alla extra ljud och alla extra intryck. 
 
Min hjärna är HELT och totalt överkänslig mot ALLA typer av intryck. Ljud, ljus, dofter, rörelser, allt. Väldigt, väldigt överkänslig och minsta lilla intryck är otroligt plågsamt för mig. 
 
Men de små kusinerna är åtta och fem år gamla och fördelen med det är att de förstår att det inte funkar att skrika inomhus. Det hade varit svårare om det var två små bebisar som skulle vara här över natten. 
 
Allt jag hoppas på är att vi får en trevlig stund tillsamans, jag och mina två små kusiner. Att jag orkar byta ut sängen till soffan en liten stund. Antingen ikväll eller imorgon förmiddag innan de åker hem. Det är det jag hoppas. Plus att de ska trivas hos oss, de små liven. Och att jag överlever, såklart! 
Namn:
Kom ihåg mig?
Mailadress (publiceras ej):
URL/bloggadress:
Kommentar:
1 Anonym
skriven :

Visst är det underbart med besök av småbarn, men så jobbigt. Hur mycket man än älskar dem blir det som du skriver, rörelser, prat, skratt, spring. Man är helt slut efter en dag. Våra minsta vet hur sjuk jag är och passar gärna upp på mig. De blir så glada över att få hjälpa till. Man visar inte hur ont man har eller hur utmattad man är. Vill ju så gärna att de ska vara här. Om de skulle veta hur mycket det tar på mig egentligen är jag rädd för att de kommer mer sällan. Och de är ljuset i mitt liv som jag inte vill mista. Förstår dina dubbla känslor. Härligt men så energikrävande. Vi får stå ut med raringarna och njuta av deras sällskap även om vi ligger på våra rum. Ta hand om dig raring❤️ Vi tar kampen tillsammans som vanligt. Min underbara fina hjärtevän❤️💙💙💙❤️🐶❤️❤️❤️I-M

Svar: Ja, det är verkligen underbart med besök av småbarn. Men det är få saker som tar så mycket energi. Ja, kära nån så mycket stök och stoj det blir. Ja, man blir verkligen helt slut och det blir såå plågsamt för hjärnan. :( Så fint att de vill hjälpa dig. Ja, det är klart att man vill träffa dem! Jag önskar såå att jag kunde träffa min små kusiner mycket oftare. Men det går dessvärre inte. Det bara är så. :(
Ja, det blir dubbla känslor.
Vi kämpar tillsammans. Tillsammans är vi starka. Massa massa kramar till dig, finaste älskade du <333 <333
Hanna Andersson