Ja, det har det verkligen varit. Sedan i söndags har jag varit otroligt kraschad och har mått ännu mer katastrofalt dåligt än vanligt. Det började vända igår sent på eftermiddagen/kvällen och jag hoppas och håller mina tummar att det fortsätter så.
Jag skriver ju, som de flesta av er säkert redan vet, blogginläggen som kommer ut här på natten och så kommer de ut sedan på morgonen. Men jag skriver inte varje natt, absolut inte. Det orkar jag inte. Utan när jag väl skriver försöker pressa fram två stycken, ibland tre, efter varandra så jag har på lager.
Och då fixar jag så att det kommer ut ett inlägg varje morgon. Men i tisdags kom det inget inlägg på hela dagen. Det fanns inget förberett, jag hade lagt två inlägg till en annan dag, och trots att mamma uppmärksammade mig på detta misstag kunde jag inte göra något åt det. Jag var alldeles för svag.
Det var först igår kväll vid halv elva som jag tog upp min telefon och faktiskt kikade på den en stund. Då hade jag inte varit inne på appar som Facebook sedan söndag dag.
Jag fick en chock igår kväll då jag gick in på Facebook och fick reda på att en ME-vän till mig inte längre finns. Hon var svårt sjuk i ME och kämpade hårt i många år och hon orkade sorgligt nog inte mer. Så otroligt sorgligt.
Jag har tidigare haft kontakt med både henne och hennes man, två fina människor och jag blev så ledsen när jag läste detta.
Hittills i år, 2020, har FYRA stycken människor dött på grund av ME. På grund av denna hemska, obotliga sjukdom som enligt världsledande forskning gör en svårt drabbad mer funktionsnedsatt än en person som är i slutfasen av AIDS.
Jag har inte sovit något alls denna natt. Inte en minut. Tunga känslor och mörka tankar har blandats med existentiella frågor. De nytvättade lakanen mamma bäddade med i min säng har under natten blivit allt blötare av både svett, denna hemska feber och feberfrossa, och tårar.
Och det går inte så mycket som en sekund utan att de fruktansvärda smärtorna, den vidriga värken, nervsmärtorna, det starka illamåendet och karusellyrseln och den dundrande huvudvärken och ALLT det där plågsamma som jag tvingas stå ut med dygnet runt får mig att vilja krypa ur mitt eget skinn.
Idag går mina tankar till L och de tre andra personer som inte finns med oss här på jorden längre. Tankar och kramar till era familjer som står ensamma kvar utan er. FUCK ME, denna hemska, fruktansvärda sjukdom. Fan ta ME...
Det är för jävligt att ingen lindring eller hjälp finns för denna sjukdom. Det bara måste satsas mer på forskning! Styrkekramar till dig ❣️/Helene K