Ibland slår det mig att jag, precis som titeln säger, varje dag borde fira att jag överlevt ännu en dag!
Och faktum är att jag faktiskt också gör det, om jag tänker efter. Jag firar självklart inte med tårta, ballonger och presenter.
Utan jag tar två sekunder varje morgon och två sekunder varje kväll och känner tacksamhet. Och någon form av skräckblandad förtjusning, om jag nu kan kalla det jag känner för det.
På morgonen jag ”ja jäklar. Jag har klarat ännu en helvetesnatt. Nu hoppas jag att jag har mental ork och styrka tillräckligt att STÅ UT med allt lidande också denna dag. Och jag hoppas att min svårt sjuka, sargade kropp har ork och kraft att klara en dag till, trots att det pågår så många krig i den, trots att den plågas så svårt av alla sjukdomar och dess hundratals svåra och mycket plågsamma symtom.”.
Och på kvällen tänker jag ”jaha. JAG stod ut ännu en dag och min kropp fungerade tillräckligt för att kunna överleva ännu en dag. Nu hoppas, hoppas, hoppas jag att jag kan få lite sömn. Om så bara en halvtimma. Jag är tacksam för var minut.”.
Och sen på morgonen börjar det om. Så att jag ”firar” är väl lite mycket sagt. Och när man firar så ingår det ju också att man är väldigt glad för det man firar. Och som jag skrev alldeles nyss känner jag någon form av skräckblandad förtjusning varje morgon och varje kväll.
Visst är jag glad att jag överlevt ännu en dag och ännu en natt. Absolut. För jag vill inte dö. Tvärt om! Jag vill INGET hellre än att LEVA.
Men så är det ju då det där eviga problemet att jag inte lever. Jag överlever enbart. Jag kämpar som ett djur varje dag och varje natt för att överleva. För jag vill verkligen inte dö!
Jag vill fortsätta att stå ut och jag vill att kroppen ska fortsätta att på något vänster överleva trots att den fortsätter att bli svagare och svagare. Jag vill ju LEVA. Men det gör jag INTE.
Jag lider något så extremt dygnet runt och jag har så liten livskvalitet att självmordstankar ständigt cirkulerar i min hjärna och det är därför jag känner skräckblandad förtjusning varje morgon och varje kväll.
På ett vis är jag glad att jag fortfarande överlever. Och på ett sätt orkar jag INTE överleva mer. Jag vill LEVA och det är jag för sjuk för att kunna göra och det gör att det ibland är ganska svårt att se någon mening med allt detta lidande. Därav känslorna av skräckblandad förtjusning.
MEN. Just detta fantum att jag trots allt fortsätter att överleva dag efter dag, natt efter natt, är ändå värt att fira! Även om det så bara består av en känsla av skräckblandad förtjusning och några tankar inför det som komma skall, antingen dagen eller natten.
Ja, men precis så. På ett ungefär...! 🤕💙
Så sant som du skriver. Man ÄR glad för att man överlevt en dag en natt. Vill ju LEVA. Men vi gör ju inte det, vi kämpar för att orka överleva. Samtidigt kommer tankarna när man somnar på natten: Hoppas jag inte vaknar igen. Men det är tankar, inte önskningar. Det är en ständig kamp med alla sjukdomar och alla tankar som kommer med dem. Vad är det för mening med att bara överleva? Min mening är mina nära och kära där du ingår. Hade jag inte dig som stöttar och skickar kärlek till mig skulle jag inte stå ut. Det finns ingen som riktigt förstår hur det är att ligga hela dagarna och behöva hjälp med allt. Smärta som inte går att förklara, utmattningen som är total. Men DU finns, vi tar minut för minut och kämpar tillsammans. Med alla ME-kämpar blir vi starka. 💙 Vill hålla om dig och ta bort all värk, ge dig hopp och fina drömmar om framtiden. Jag gör det från min säng till din. Mitt hjärta, mitt stöd, min älskade vän. Käraste kära Hanna❤️❤️💙💙🎶❤️❤️🐶❤️😘😘I-M