hannaslillaliv.blogg.se

Jag heter Hanna Andersson och är 27 år gammal. Mitt liv är inte alltid det enklaste att leva. Jag lever med tre "huvud-diagnoser" som alla är svåra, kroniska sjukdomar, ME (Myalgisk encefalomyelit), EDS (Ehlers-Danlos syndrom), Fibromyalgi, diagnoser jag fått efter många års sökande efter orsak för min kropps dåliga mående. Jag har också segmentall rörelsesmärta i ryggen, sju diskbråck, en svår refluxsjukdom samt en tarmsjukdom. Det är med andra ord ingen dans på rosor, mitt liv eller min vardag. Men jag har så mycket positivt och så mycket att vara glad över och leva för! Min egna- och två bonushundar, familj och vänner betyder allt för mig. Detta är lite om mig, min vardag och mitt lilla liv!

Att jag fortsätter att överleva borde firas varje dag! 🤕💙

Ibland slår det mig att jag, precis som titeln säger, varje dag borde fira att jag överlevt ännu en dag! 

Och faktum är att jag faktiskt också gör det, om jag tänker efter. Jag firar självklart inte med tårta, ballonger och presenter. 

Utan jag tar två sekunder varje morgon och två sekunder varje kväll och känner tacksamhet. Och någon form av skräckblandad förtjusning, om jag nu kan kalla det jag känner för det. 

På morgonen jag ”ja jäklar. Jag har klarat ännu en helvetesnatt. Nu hoppas jag att jag har mental ork och styrka tillräckligt att STÅ UT med allt lidande också denna dag. Och jag hoppas att min svårt sjuka, sargade kropp har ork och kraft att klara en dag till, trots att det pågår så många krig i den, trots att den plågas så svårt av alla sjukdomar och dess hundratals svåra och mycket plågsamma symtom.”. 

Och på kvällen tänker jag ”jaha. JAG stod ut ännu en dag och min kropp fungerade tillräckligt för att kunna överleva ännu en dag. Nu hoppas, hoppas, hoppas jag att jag kan få lite sömn. Om så bara en halvtimma. Jag är tacksam för var minut.”.

Och sen på morgonen börjar det om. Så att jag ”firar” är väl lite mycket sagt. Och när man firar så ingår det ju också att man är väldigt glad för det man firar. Och som jag skrev alldeles nyss känner jag någon form av skräckblandad förtjusning varje morgon och varje kväll. 

Visst är jag glad att jag överlevt ännu en dag och ännu en natt. Absolut. För jag vill inte dö. Tvärt om! Jag vill INGET hellre än att LEVA. 

Men så är det ju då det där eviga problemet att jag inte lever. Jag överlever enbart. Jag kämpar som ett djur varje dag och varje natt för att överleva. För jag vill verkligen inte dö! 

Jag vill fortsätta att stå ut och jag vill att kroppen ska fortsätta att på något vänster överleva trots att den fortsätter att bli svagare och svagare. Jag vill ju LEVA. Men det gör jag INTE. 

Jag lider något så extremt dygnet runt och jag har så liten livskvalitet att självmordstankar ständigt cirkulerar i min hjärna och det är därför jag känner skräckblandad förtjusning varje morgon och varje kväll. 

På ett vis är jag glad att jag fortfarande överlever. Och på ett sätt orkar jag INTE överleva mer. Jag vill LEVA och det är jag för sjuk för att kunna göra och det gör att det ibland är ganska svårt att se någon mening med allt detta lidande. Därav känslorna av skräckblandad förtjusning. 

MEN. Just detta fantum att jag trots allt fortsätter att överleva dag efter dag, natt efter natt, är ändå värt att fira! Även om det så bara består av en känsla av skräckblandad förtjusning och några tankar inför det som komma skall, antingen dagen eller natten.

Ja, men precis så. På ett ungefär...! 🤕💙

Namn:
Kom ihåg mig?
Mailadress (publiceras ej):
URL/bloggadress:
Kommentar:
1 Anonym
skriven :

Så sant som du skriver. Man ÄR glad för att man överlevt en dag en natt. Vill ju LEVA. Men vi gör ju inte det, vi kämpar för att orka överleva. Samtidigt kommer tankarna när man somnar på natten: Hoppas jag inte vaknar igen. Men det är tankar, inte önskningar. Det är en ständig kamp med alla sjukdomar och alla tankar som kommer med dem. Vad är det för mening med att bara överleva? Min mening är mina nära och kära där du ingår. Hade jag inte dig som stöttar och skickar kärlek till mig skulle jag inte stå ut. Det finns ingen som riktigt förstår hur det är att ligga hela dagarna och behöva hjälp med allt. Smärta som inte går att förklara, utmattningen som är total. Men DU finns, vi tar minut för minut och kämpar tillsammans. Med alla ME-kämpar blir vi starka. 💙 Vill hålla om dig och ta bort all värk, ge dig hopp och fina drömmar om framtiden. Jag gör det från min säng till din. Mitt hjärta, mitt stöd, min älskade vän. Käraste kära Hanna❤️❤️💙💙🎶❤️❤️🐶❤️😘😘I-M

Svar: Ja, visst är det så. Man ÄR absolut glad och tacksam för varje dag man överlever, trots att alla dagar (och nätter) innebär ett sådant otroligt stort lidande. Ja, vi vill LEVA. Men det gör vi inte. Vi är inte ens i närheten av att leva våra liv. Vi överlever och det knappt. EXAKT så är det. Det är tankar, har likadana. Och de är inte önskningar. Bara tankar.
Ja, det är verkligen en ständig kamp. En kamp utan slut. Och det tär att alltid kämpa.
Jag överlever också enbart för mina nära och kära. För att min familj (som du såklart ingår i, kära du) skulle bli förkrossade och aldrig kunna komma över min död. Därför fortsätter jag att göra mitt yttersta för att överleva.
Jag känner samma, utan dig hade jag aldrig orkat stå ut. Din stöttning och din förståelse och kärlek ger mig den kraft jag behöver för att överleva. Du och jag, Ing-Marie <333 Vi kämpar tillsammans och tillsammans är vi otroligt starka. <333
Massa massa kramar och kärlek till dig, finaste du <333 <333
Hanna Andersson

2 Anonym
skriven :

Du är så vansinnigt stark min bästa vän, jag älskar dig nåt oerhört, jag är så tacksam för att du får det omänskligt svåra jobb du gör varje dag för att överleva så att jag får äran att var din vän och att ha dig kvar här. Har sagt det förut men du borde ha en guldmedalj. Du är en hjälte. Deg ör så prättvist att vi knappt lever, bara överlever. Kan inte var nåt slags mirakel inträffa så vi blir friska? Älskade älskade vän, du är bäst.
Din Enhörning ❤💜❤💜❤💜❤💜❤💜❤💜❤💜❤🦄🐘

Svar: Tack, älskade finaste du <333 Om det är någon av dig och mig som är stark så är det INTE jag utan DU. Du är helt otroligt stark, min älskade Enhörning.
Du tvingas ju dessvärre att vara såhär oerhört stark för att något annat alternativ inte finns och jag är så otroligt ledsen för det. Att du tvingats vara så oerhört stark i så många år. Det gör något med en.

DETSAMMA, älskade du. Detsamma! Tack för att du är så otroligt stark, tack för att du står ut. För utan dig klarar jag mig inte. Så är det bara.
DU borde ha en guldmedalj, C. DU är en hjälte. En superhjälte. En sann superhjälte. Jag är ingenting jämfört med dig. Du är verkligen en av de starkaste människor jag känner. Utan tvekan en av de absolut starkaste.

Jag skulle snarare vilja påstå att vi inte lever överhuvudtaget. INTE ett dugg. Vi överlever bara och det är knappt. Väldigt knappt. :(
JA! Snälla rara någon i Norden! Låt detta mirakel inträffa!

Älskade, finaste du. DU är bäst. <333 <333
Hanna Andersson

3 Tess
skriven :

Kram fina du, vet hur det är med såna dagar med min psykiska ohälsa..ena dagen hatar ja att vakna..men tar igenom de och bara; ja klarade, fan jag klarade det. Men de är tungt..andra dagar hur lätta som helst <3 Kram på dig, jag är då glad att du ännu står på benen och ännu gladare att jag hittade din blogg <3

Svar: Kram tillbaka, fina du <333 Det är inte alls enkelt att lida av psykisk ohälsa. Jag är så ledsen att läsa att du också gör det.
Innan jag blev mycket svårare sjuk fysiskt var min psykiska ohälsa värre. Men desto sämre jag blivit fysiskt desto bättre har jag faktiskt blivit psykiskt (gällande depressionen. Inte gällande PTSD:n) bättre.
Jag tror att det helt enkelt är så att jag inte hade överlevt om jag vart svårt deprimerad och samtidigt mycket svårt, kroniskt fysiskt sjuk. Det hade resulterat i självmord.
Så därför blev depressionen bättre undan för undan. Som väl är.

Jag är väldigt glad att du har dagar som är hur lätta som helst och ledsen att andra dagar är tunga.
Ja, du klarar det! Och det är otroligt starkt av dig, verkligen. Du är jättestark!

Tack. Står på benen gör jag dock inte riktigt. Ligger raklång i sängen alternativt sitter i rullstolen helt svimfärdig är en mer riktig beskrivning. Men jag förstår hur du menar. ;)
Jag är också jätteglad att du hittade min blogg! Välkommen hit! Jag hoppas verkligen att du är här för att stanna <3
Kram fina du <3
Hanna Andersson

4 Anonym
skriven :

Glad att du finns!

Svar: Detsamma!
Hanna Andersson