hannaslillaliv.blogg.se

Jag skrev ju om diskbråck igår. Och idag skriver jag om något annat, men som ändå har med diskbråcken att göra. Det är nämligen så att när man har diskbråck med nervpåverkan (eller nervrotspåverkan som det egentligen heter), som jag har kan hjärnans förmåga att avståndsbedöma bli nedsatt.

 

Detta för att signalerna som går från armar och ben till hjärnan som berättar vart armarna och benen, händerna och tårna, befinner sig är påverkad. Jag har väldigt svårt med avståndsbedömning. Vissa dagar svårare än andra, det beror lite på dagsformen, hur diskbråcken mår för dagen. 

 

Att jag har svårt med avståndsbedömningen leder bland annat till att jag ofta slår i mina tår och fötter och snubblar när jag går, samt att jag slår i fingrar och händer i saker. Visst kan det också ha med hjärntröttheten att göra. Men jag är säker på att det framförallt har med diskbråcken att göra. 

 

Mina diskbråck ger mig så många olika svåra symtom. Det är långt från "bara" väldigt svår värk och otroligt plågsamma nervsmärtor (med ishiassmärtor) som är problemet. Jag har såpass många, stora och svåra diskbråck, utberedda över stora delar av ryggen, att de påverkar mig väldigt mycket. Mer än man kan tro.

 

Och det går inte att operera och jag kan inte försöka motionera bort dem. Det suger. För det är så otroligt jobbigt att ha alla dessa disckbråck. Min rygg är totalt förstörd, inte enbart på grund av diskbråcken, det är mycket mer än så som är fel på min rygg, men diskbråcken påverkar otroligt mycket och även om min värk och smärta är utberedd i hela kroppen är den utan tvekan allra svårast i ryggen. Tyvärr.

 

Jag vet människor som har ett diskbråck och som tycker att det är den svåraste smärta de någonsin varit med om. Jag har ungefär tio stycken. Och de vägrar läka. Om något blir de bara sämre och sämre och orsakar mer och mer skada och ännu mer extrem värk och fruktansvärd smärta, inkluderat nervsmärtor från helvetet.