Precis så är det! 😔🤕
Jag har haft svår värk och svåra smärtor hela mitt liv, så länge jag kan minnas. Redan i lågstadiet minns jag att jag hade riktigt svår värk och svåra smärtor. Så svåra att det hindrade mig i leken och umgänget med barn i min ålder. Jag var aldrig som de andra. Jag var aldrig som min syster. Jag var svag, jag blev alltid sjuk, jag hängde alltid efter och var inte lika snabb eller stark eller aktiv.
Men så är det ju också sa att jag ÄR annorlunda. Det var/är inte bara en känsla, utan också fakta. Jag är född med EDS (och mycket annat) och det påverkade mig mycket även som barn. Det påverkade mig till och med som bebis också. Tyvärr.
Jag minns INTE hur det känns att inte ha någon värk eller någon smärta alls i kroppen. Faktum är att jag tror till och med att jag kanske aldrig upplevt det. Hur det känns att vara helt smärtfri. Jag tror faktiskt det är så. Att jag aldrig upplevt det.
Men jag har inte haft så fruktansvärt svår värk och så hemskt svåra smärtor som jag har nu. Det har kommit gradvis. Tur är väl det.
Min vän, du har verkligen fått lida hela ditt liv. Mitt började i 15-års åldern. Men jag kommer inte heller ihåg hur det är att vara smärtfri. Jag får så konstiga tankar när jag ser någon på TV som tränar eller när jag är på sjukbesök. Det är så konstigt att folk kan gå och röra sig hur som helst. I min värd är det ofattbart hur de kan promenera så långt. C sa att jag verkligen lever i min sjukdom. Det gör jag ju varje dag, precis som du gör. Men, jag accepterar Aldrig att jag är sjuk. Men inser mina problem och alla begränsningar. Det är stor skillnad för mig.Vet inte om jag tänker fel, men tankarna rår jag inte över alla gånger. Men du har aldrig fått uppleva ett friskt liv. Det är hjärtskärande att veta och läsa om hur du haft det och har det. Kan bara som liten tröst, skriva att du är Alltid i mina tankar. C brukar fråga hur det är med dig. Han blir så upprörd över hur du har det och inte får någon hjälp. Jag berättar inte allt förstås. Men han vet ju att vi har varandra eftersom han får vara min hantlangare. Och som du frågade, han får också hjälpa mig när jag tappar ord. Senast igår när jag pratade med en läkare i telefon. Jag känner mig så dum och funderar på hur de uppfattar mig. Det är så många frågor att svara på. Samma frågor varje gång, men jag glömmer så mycket. Jag vet inte hur länge jag ska orka. Önskar att jag inte vaknar mer när jag somnat för natten. Men vill ju leva och se barnbarnen växa upp. Så jag skulle aldrig göra illa mig själv.
Jag är lyckligt lottad som fått dig som så god vän. Du ger mig den styrka jag behöver för att fortsätta. Så vi fortsätter vår kamp tillsammans. En dag i taget. Varmaste kramar kommer till dig här. Ha en dag min kära Hanna❤️❤️🐶❤️😍💙💙❤️❤️🤗🤗🤗I-M