Som ni ju alla vet vid det här laget, mina kära läsare, har jag ju en hjärna som är extremt känslig mot alla stimuli, intryck. Och inte minst, utan snarare mest, ljud.
Det är verkligen så att ALLA ljud är plågsamma och jag klarar verkligen inte höga ljud. Det skär så i skallen att det känns som att huvudet ska gå sönder. Och huvudvärken jag får håller i sig lång tid efter. Det blir också så att hela min kropp och hjärna blir helt speedad och väldigt stressad av ljud. Ju högre och gällare ljud desto sämre är det och desto mer påverkad blir jag. Att jag är så väldigt ljudkänslig påverkar mig såklart mycket i vardagen. Och det som är otroligt jobbigt och orättvist är att det också påverkar min familj väldigt mycket. Tyvärr.
Ibland när jag ber pappa sänka ljudet på tv:n, Lina om hon kan sluta vissla (hon är grym på att vissla, pappa också, de borde bilda en vissling-kör! Dock inte här hemma!) och mamma om hon kan vara så snäll och prata lite tystare känns de som att de blir sura på mig. Ibland blir de också det, det är inte bara som det känns.
Som att de tror att jag bara utnyttjar det faktum att jag är "lite" ljudkänslig för att jag inte vill höra ljudet av just det tv-programmet de ser på eller höra mamma prata om tvätten som ska tas om hand. Men det är inte så! Jag känner mig som världens jobbigaste och mest otacksamma människa när jag ber dem detta, framförallt eftersom de redan gör så mycket för mig. Men jag klarar verkligen inte ljud, annat än mycket låga och försiktiga.
Ett glas som ställs ner på bordet, en skåplucka som smäller igen, två tallrikar som slår i varandra och hela min dag kan komma att präglas av ännu jävligare symtom. Och jag behöver inte ens vara i samma rum! Det räcker att jag är i rummet bredvid alternativt uppe i mitt rum. Jag hör. Jag hör ALLT, i stort sett. Tyvärr! Huvudvärken, yrseln, utmattningen, allt blir värre av ljud. Allt trappas upp och hela hjärnan och kroppen blir otroligt stressad som om den är jagad. Och så det där fruktansvärda skärandet i huvudet som minsta lilla ljud orsakar. Som att blixten slagit ner i huvudet ungefär och det är mycket, mycket plågsamt.
Det som nästan är värst av allt, med min ljudkänslighet är att jag inte längre klarar av att lyssna på musik. Ibland (väldigt, väldigt sällan) klarar jag det, korta stunder, inte superhögt och om det är tyst, lugnt och stilla runtomkring. Men det är otroligt sällan det går. Och priset jag får betala efteråt är högt. Väldigt högt. Och om jag till exempel ska försöka läsa något på min telefon, svara på en kommentar eller ett meddelande, delta i ett samtal eller förstå någon form av information måste det vara tyst runt mig. Helt tyst. Annars går hjärnan i strejk, det blir kortslutning och jag mår fruktansvärd dåligt. Så dåligt att jag måste arbeta med mig själv för att orka finnas kvar, orka överleva.