hannaslillaliv.blogg.se

Jag heter Hanna Andersson och är 25 år gammal. Mitt liv är inte alltid det enklaste att leva. Jag lever med tre "huvud-diagnoser" som alla är svåra, kroniska sjukdomar, ME (Myalgisk encefalomyelit), EDS (Ehlers-Danlos syndrom), Fibromyalgi, diagnoser jag fått efter många års sökande efter orsak för min kropps dåliga mående. Jag har också segmentall rörelsesmärta i ryggen, sju diskbråck, en svår refluxsjukdom samt en tarmsjukdom. Det är med andra ord ingen dans på rosor, mitt liv eller min vardag. Men jag har så mycket positivt och så mycket att vara glad över och leva för! Min egna- och två bonushundar, familj och vänner betyder allt för mig. Detta är lite om mig, min vardag och mitt lilla liv!

I eftermiddag åter vi ut till sommarstugan...

...för att fira Påsk på landet. Jag undrar hur det ska gå till och jag kan ärligt säga (skriva) att jag hellre hade stannar kvar i den säng jag befinner mig i just nu, den som är här hemma i huset i stan, alltså. Men saken är den att det är tradition att vi åker ut till sommarstugan för första gången på torsdagen innan Långfredagen och att vi stannar och firar påsk i stugan och åker hem på måndagen efter. 
 
Jag vill inte bryta den traditionen. Det är dessutom mysigt att vara på landet, när vi väl kommit dit och jag har installerat mig i den säng som är där. För mig innebär detta i stort sett enbart byte av säng i tre nätter. Samt en bilresa på tjugo meter enkel väg. 
 
De andra vill så gärna åka iväg till sommarstugan och jag kan inte säga nej och hindra dem från att åka och det blir extremt svårt för mig att stanna hemma i huset helt själv. Jag skulle få leva på drickyoghurt, banan och vatten. Och mina mediciner vet jag inte hur jag skulle få i mig eftersom att det är mamma som delar dem och håller ordning och reda att jag får i mig det jag ska ha. 
 
Så det är helt enkelt så att jag får lov att bita ihop ännu lite mer och stå ut ännu lite till. I eftermiddag åker vi ut till landet, varese jag orkar det eller inte. Jag har inte sovit mer än max två timmar i natt, vilket såklart är bättre än ingenting, men ändå på tok för lite. 
 
Jag har så extremt, katasrofalt ONT överallt, värst är det i ryggen och höfterna, och nervsmärtorna är så hemska och totalt vidriga att jag som vanligt legat och kallsvettats och skakat med tårar rinnande ner för mina kinder hela natten. Jag förstår INTE själv hur jag orkar stå ut med detta helvete dygn efter dygn. Jag förstår faktiskt inte det.
 
Men vad har jag för val?! Det är ju just det. Jag har inget annat val än att fortsätta att bita ihop ännu lite mer och stå ut ännu lite till. Oavsett om det handlar om att jag måste duscha och tvätta håret för det var alldeles för många veckor sedan sist eller om det handlar om att stå ut ännu en sömnlös, evighetslång natt med värk och smärtor från helvetet.
 
Eller som nu. Jag måste åka med ut till landet, byta säng för fyra dagar och tre nätter, trots att jag egentligen inte alls har ork och energi till det. På långa vägar. Men det är så här det är, både att leva och att vara vuxen och att vara svårt, kroniskt sjuk. Man måste göra saker man inte orkar eller vill för andras skull och/eller helt enkelt för att det blir bäst och enklast så. Så i eftermiddag åker vi! Önska mig lycka till, är ni snälla, mina kära läsare!   

Namn:
Kom ihåg mig?
Mailadress (publiceras ej):
URL/bloggadress:
Kommentar:
1 Anonym
skriven :

Naturligtvis önskar jag dig all lycka till. Förstår att det blir en riktig kamp för dig. Men livet stannar inte upp för alla för att vi är sjuka. Även om de närmaste förstår oss.
Vi får verkligen kriga för att ha ett liv. Jag håller fortfarande på med läkare och mediciner. Jag känner mig kränkt och får sitta i försvar bara för att jag är i behov av mediciner. Ofta har de inte läst på om mina diagnoser eller vet vad de innebär. De ser bara att jag genom 35år provat olika preparat. Jag vet inte vad de tror och tänker om mig.
Känner sån hopplöshet och går ner mig mer och mer. Sen läser jag det du skriver och visar underbara bilder. Känner att det finns fler, jag är inte ensam och det finns en värld utanför mitt rum. Jag kan inte med ord beskriva hur mycket du betyder för mig. Vet att du har det mycket värre, så varför ska jag klaga? Orkar du en dag till så gör jag också det. Du är min ledstjärna, stöd, krigare, min egen älskade Hanna❤️Ha En Dag😙❤️🐶❤️🌷❤️🌷❤️🌷❤️🐥🐣☀️I-M

Svar: Tack så mycket, älskade du! Det vet jag att du alltid gör! <333 Ja, vi får verkligen kriga för allt! För vår överlevnad, för att bli sedda och förstådda, för att få den lilla vård vi i bästa fall får och får att vi inte ska ramla mellan stolarna. Vi måste verkligen kriga för precis allting. Ingenting kommer gratis när man är kroniskt sjuk. Och ju sjukare man är, desto mer måste man kriga!

Du är verkligen INTE ensam, Ing-Marie! Jag finns här för dig och hos dig dygnet runt. Du är ständigt i mina tankar. Du är inte ensam, jag finns här för dig! <333
Jag håller också på så mycket med läkemedel, dock mindre nu än för några år sedan. Jag har provat så otroligt många mediciner, verkligen sjuka mängder. Jag är så svårmedicinerad, tyvärr. Det är verkligen ett dilemma.

Visst känner man hopplöshet! Det gör jag också. Varje dag! Och det är inte konstigt när man befinner sig i så svåra situationer som du och jag är i. Men. Vi är i alla fall inte ensamma. Vi har varandra och det är alltid något! <333 <333
Du betyder allt för mig med! <333 <333 Ha en dag, älskade, finaste vän <333 <333
Hanna Andersson

2 Anonym
skriven :

Lycka till vännen! 💛

Svar: Tack så mycket! <3
Hanna Andersson

3 Anonym
skriven :

Styrkekramar till dig 💕 /Helene K

Svar: Kramar tillbaka till dig! <3
Hanna Andersson

4 Katarina
skriven :

Jag önskar dig så klart lycka till! Hoppas och håller mina tummar att du ska få må så bra som det bara går där ute i stugan. Hoppas att bilresan och belastningen inte ska göra dig alltför dålig. Önskar dig, Trisse-pojken och din familj en fin påsk! 🐣 Massor av kramar fina vän ❤️❤️❤️

Svar: Åh tack så hemskt mycket för det, finaste du! <333 Tack. Jag hoppas innerligt att din Påskhelg blev så fin och uthärdlig som det bara gick, samt att du klarade dig utan krasch efteråt. Och om du inte gjorde det hoppas jag att du hämtar dig från kraschen så snabbt och lätt som möjligt! <3
Massor av kramar och kärlek, finaste Katarina <333
Ps jag blir alltid lika glad när du skriver, det vet du! <3
Hanna Andersson