hannaslillaliv.blogg.se

Ingen sömn på hela denna natten heller. Jag har nu varit vaken, HELT vaken, i två och ett halvt dygn. Jag har sån fruktansvärd huvudvärk nu att det känns som att mitt huvud ska explodera. Minsta lilla ljud- eller ljudintryck får det att blixtra hemskt i hela huvudet. Det gör så ont. Jag orkar INTE mer! Denna sömnlöshet är tortyr! 

Och så med den fullständigt vidriga värken, de hemska nervsmärtorna, yrseln, illamåendet. Den förlamande utmattningen och tröttheten som gör det så svårt att bara vända sig om i sängen. Allt tillsammans gör det hela ÄNNU värre. Ännu mer tortyrliknande. 

Hela min kropp värker så extremt mycket. Från topp till tå. Det går INTE att föreställa sig HUR ont det verkligen gör om man inte själv upplevt det jag tvingas uppleva och stå ut med dygnet runt.

Hela kroppen gör ONT. Huden bränner och varje led pulserar och känns (och är också för den delen) väldigt inflammerad. Hela jag är en enda stor inflammation! Det gör ont både att räta ut och böja lederna. Jag vet inte vilket av det som är värst.

Musklerna skriker av värk de med och de blir fulla av mjölksyra och börjar skaka på nolltid och det molar av värk och hugger av smärta överallt och ilar av hemskt plågsamma nervsmärtor i både armar och ut i fingrarna och i benen och ut i tårna.

Nervsmärtor är så vidriga och de dämpas inte det allra minsta av mina starka smärtstillande heller. Det gör dem ännu mer plågsamma att leva med dygnet runt. 

Jag försöker djupandas, andas i fyrkant, göra mindfullness-övningar som jag gör MINST en timma varje natt för att försöka komma ner i varv och eventuellt för att försöka släppa adrenalinet om jag varit full av det om jag tvingats göra något jag egentligen inte haft kraft till. Men det är så väldigt svårt att ta djupa andetag och att andas i en fyrkant när jag hela tiden känner sån lufthunger. 

Då blir det att jag kippar efter luft och ytandas snabbt ändå, bara för att försöka få luft till mig. Det är verkligen jobbigt både fysiskt och psykiskt att ständigt känna lufthunger. Att hur mycket jag än andas så har jag syrebrist som känns i hela kroppen. Jag pratar så konstigt också, ibland tar det stopp mitt i ett ord för att jag inte har tillräckligt med luft att säga klart ordet. 

Jag försöker hålla hoppet uppe och humöret glatt. Men det är SVÅRT. Framförallt efter två och ett halvt dygns sömnlöshet. Då känns det mesta helt åt helvete. Med min kropp, mina sjukdomar och med min framtid. Och det är det också. Det känns verkligen så.

Jag försöker att inte tänka så mycket på min framtid. Det ger mig bara massa ångest och oro. Faktum är att jag försöker att inte tänka så mycket överhuvudtaget. Om det inte handlar om positiva saker såklart.

Jag försöker stå ut och överleva. Och det är verkligen inte det lättaste och det går inte en dag utan att jag ifrågasätter om det verkligen är värt det, att stå ut, att fortsätta plågas. Jag har redan stått ut i så många år, mer eller mindre enda sedan jag föddes.

Hur länge till ska detta fortsätta? Jag orkar inte hur mycket som helst. Det måste finnas gränser på hur mycket en människa ska orka stå ut med under en livstid.  

Och en sak är säkert. Om det inte vore för min älskade familj, ni vet vilka ni är som tillhör den, skulle jag gett upp för längesen. Det är enbart för min familjs skull som jag fortsätter stå ut och överleva. För att de vill ha mig kvar och för att deras liv skulle bli förstörda för all framtid om jag försvann från dem.

Det är det sista jag vill, att deras liv ska bli förstörda, så jag gör mitt yttersta för att stanna kvar. Jag kämpar på, jag står ut och jag överlever. Sjukdomarna ska INTE få bli min död. Det räcker gott och väl att de tagit möjligheten till ett normalt liv från mig och en frisk dotter ifrån min familj. 

Min familj behöver nog mig lika mycket som jag behöver dem, även om jag har lite svårt att förstå det, med tanke på hur extremt mycket jag behöver dem. Inte bara för att jag älskar dem mer än något annat på jorden, utan också för att överleva. Utan dem som ger mig mat och vatten och mediciner och omvårdnad hade jag aldrig klarat mig.

Jag undrar om jag någonsin kommer kunna ge tillbaka till dem för ALLT de gjort för mig. Jag vet inte men jag hoppas verkligen att jag kan det för de förtjänar det verkligen.

Jag vill verkligen tacka dem för allt de gjort och för allt de gör för mig. Det är ju trots allt tack vare dem och på grund av dem, min älskade familj, jag fortsätter överleva och finnas kvar. Hur ska jag någonsin kunna tacka dem tillräckligt för det?! ❤️❤️❤️

Vi saknar MIG, allihop! Det är ett som är säkert! 💙