Jag har så otroligt många planer. Så otroligt många drömmar och mål. Och så fantastiskt mycket vilja. Och så väldigt mycket drivkraft som inte tar mig dit jag vill. För det saknas så mycket energi, ork, förmåga, kraft och kapacitet. Det finns så mycket, jag har så mycket. Men jag saknar ÄNNU mer än det jag har.
Jag drömmer om att tvätta en maskin kläder, storstäda huset, ta en tvättsvamp och städa bort de där små fläckarna på dörren till badrummet som jag ser varenda gång jag haltar till och från toan. Jag har massvis med recept sparade i min telefon på mat jag vill laga och efterrätter jag vill baka. Jag ser i mitt inre hur jag hackar och steker och kryddar och smakar av och serverar min familj som serverat mig de senaste fem-sex åren.
Jag vill gå ut med min(a) hund(ar) i skog och mark. Åka till stallet och mysa med hästarna och rida ut i skogen. Jag vill träffa mina vänner, träffa min släkt igen. Duscha och tvätta håret oftare än var sjätte vecka och dessutom vill jag klara det själv! Jag vill så mycket, men klarar så lite.
Jag VILL, jag VILL, JAG VILL! Men jag kan INTE. Och det får mitt hjärta att gråta av sorg. Mitt hjärta gråter inte längre. Det storgråter och sorgen känns så starkt i hela kroppen och ibland bara sköljer den över mig och jag blir rädd att jag ska drunkna i all sorg.
Men på något sätt drunknar jag inte, på något sätt finns jag kvar och fortsätter att existera och kämpa för min överlevnad. Men mitt hjärta fortsätter att gråta av sorg...
Finaste Hanna, livet är verkligen orättvist mot dig men en dag ska du må bättre. Kram