Men det har också ändrats i takt med att jag blivit allt sjukare och hjärnan allt sämre. Det är inte direkt så att jag tycker det är läskigt när det är mörkt eller skrämmande att vara hemma själv på kvällen/natten, inte så. Det är inte heller så att jag blivit lätt att skrämma, även om det idag går- som det inte riktigt gjorde förr. Det är mer det att jag blivit rädd för mig själv. Eller snarare otrygg med mig själv.
Jag litar inte på att jag är trygg om jag är ensam hemma. Jag kanske ramlar och inte tar mig upp. Jag kanske glömmer ett levande ljus och somnar eller glömmer att låsa dörren på kvällen innan jag går och lägger mig. Nu gör visserligen aldrig jag sånt, inte ens om jag är ensam hemma, utan de andra sköter allt sånt med släckta ljus låsta dörrar för mig. Men det är otryggheten som blivit ett problem. På så vis är jag förändrad. Lättskrämd, otrygg och tilliten till mig själv och min egen förmåga att ta hand om mig själv (och andra) är inte som förr. Så på många sätt har jag blivit lättskrämd. Även om jag inte hoppar för minsta skugga eller skriker om någon säger "buh".