hannaslillaliv.blogg.se

Detta inläggets titel summerar gårdagen väldigt bra, skulle jag vilja säga. Jag hade ju, som ni kanske minns, tre stycken mål för igår. Eller egentligen två, eftersom att det ena målet var att stå ut och överleva. Och på något vis gjorde jag det också igår. Jag undrar ofta hur det är möjligt. Men det går. För att det måste gå. 

 

De andra två målen var att jag dels skulle vara med när Lina och mamma bakade pepparkakor i minst tio minuter. Det klarade jag! Jag var till och med med och hjälpte mamma skära ut två stora hjärtan som vi ska hänga upp i fönstren.

 

Det är en årlig tradition och det är alltid jag som står för de stora pepparkakorna medan Lina och mamma bakar de små som vi ska äta. Så jag är väldigt nöjd och glad att jag var med och gjorde de två stora pepparkakshjärtanen också i år. 

 

Pappa stod i köket samtidigt som det gjordes pepparkakor i matrummet. Jag vet att farmor, som var riktig bakexpert, skulle varit otroligt stolt över sin fina son som bakar åt familjen. Hon skulle verkligen varit så glad och stolt över att se pappa stå och knåda och jobba med den gula degen. Det sa jag till honom också, två gånger. Jag hoppas han kände/känner det i hjärtat, att farmor skulle varit mycket stolt över honom.

 

Medan degen jäste fördta gången gick jag från vilan i soffan till mer riktig vila i sängen. Jag var dock tillbaka en timma senare och tittade på när Lina och pappa gjorde själva lussebullarna av den gula degen. 

 

Jag orkade egentligen såklart inte alls vara med en stund till. Men adrenalinet bar mig. Envisheten och viljan med. Jag tog en del kort. Men jag orkar dessvärre inte skriva en rad till nu. Är helt full av adrenalin, jag skakar så det är nästintill omöjligt att skriva och jag har så fruktansvärt, vidrigt ONT att det rinner tårar ner för mina kinder just nu. 

 

Och det har det gjort hela sömnlösa natten. Har inte fått så mycket som EN ENDA minut sömn i natt. Det är i och för sig inget ovanligt, tvärt om så är det väldigt vanligt att det är så. Vad som däremot verkligen INTE är vanligt är att jag är ur sängen såpass mycket som jag var igår. 

 

Mamma sa det sen på kvällen, då jag var uppe i soffan en tredje gång från sängen för att få lite Tredje Advents-mys med familjen, att hon vsiste inte när hon sett mig så mycket på en och samma dag.

 

Och så var det! Det är år och dagar sedan jag var uppe från sängen så mycket på en dag. Och jösses så det kommer straffa sig. Det har dessvärre redan börjat...! 

 

Så alla fina bilder från pepparkaks- och lussebullsbakningen visar jag imorgon. Hoppas det är okej för er alla, mina kära läsare, för nu är det så det blir. ❤️