hannaslillaliv.blogg.se

Jaha, då var också denna dag här. 31 december. Årets sista dag. En speciell dag. Årets festdag för vissa. En dag full av och förknippad med ångest för vissa, mig inkluderad. Och en dag full av rädsla och panik på grund av alla raketer och smällare för vissa, som för alla stackars djur och en del människor som till exempel flytt krig.

 

Jag önskar så att alla fyrverkerier av alla slag förbjuds helt och hållet! Satsa på såna där laserspel istället! Det lider inga djur eller människor av. Och det är inte heller lika skadligt för miljön, i bästa fall inte skadligt alls (jag har tyvärr inte koll), som fyrverkerier verkligen är i högsta grad.  

 

Det är alltså en dag som inte är som alla andra. Men det är samtidigt en dag som vilken annan dag som helst. Egentligen. Men ingen annan dag är den andra lik. Alla dagar är speciella på sitt sätt. Unika. Och när de väl passerat och en ny dag börjar kommer den aldrig mer tillbaka. 

 

Nyårsafton är, som sagt, en dag som är förknippad med väldigt mycket ångest för mig. Det beror på en rad olika orsaker. Utanförskap när jag var liten är en. För mycket alkohol, inte för min egen del, utan för andras, är en annan. Och förändringar och krav, förhoppningar och förväntningar på det nya året är en till orsak. Och det finns ett antal orsaker till. Men dessa är de jag valde att ta upp nu. 

 

Nyårsaften, och nyårsdagen, har alltid inneburit väldigt mycket ångest. Sedan jag var liten, så långt tillbaka jag kan minnas. När jag var mindre hoppades jag att det skulle bli bättre för varje år, att det skulle kännas okej när jag var vuxen. Men så blev det inte. 

 

Verkligen INTE. Snarare har det blivit så att ångesten på Nyårsafton, samt innan och efter, har blivit värre. Och den fortsätter att bli värre och värre för varje år som går. 

 

Svaret till varför det är så är enkel men sorglig och hemsk. När jag var liten trodde jag det fanns rättvisa och att mitt liv skulle ordna upp sig och jag skulle få må bra när jag blev stor, vuxen. Att det skulle bli rättvist på så vis. Att jag hade haft det otroligt tufft som barn och ungdom men att det skulle vända när jag blev 18 år och äldre. 

 

Men så blev det ju inte. Inte alls. Långt därifrån. Det finns ingen rättvisa och ångesten blir värre år för år för att Nyårsafton innebär att ännu ett år av obegripligt svårt lidande som spenderats så gott som helt i en säng med en mängd svåra sjukdomar och syndrom och med hundratals mycket plågsamma symtom osv osv har kommit till sitt slut.

 

Och ett nytt, lika plågsamt, lika tufft och lika hemskt år ska strax ta sin början och jag ligger där (eller sitter i bästa fall) vid tolvslaget och känner bara ”NEEEJ! Jag orkar INTE ännu ett år. Det var INTE såhär det skulle bli. Mitt liv skulle ordna sig när jag blev vuxen. Det skulle INTE bli sämre än någonsin och innebära mer lidande och mer helvete. Det var INTE SÅHÄR DET SKULLE BLI!”. 

 

Så slår klockan midnatt och det går över på det nya året och jag är fylld till bristningsgränsen av både smärta, yrsel, utmattning, adrenalin, överlevnadsinstinkter och ångest och jag vet och jag känner att det nya året inte ”bara” kommer bli repris av förra året. Lika plågsamt, lika jobbigt och lika tufft. 

 

NEJ. DET KOMMER BLI ÄNNU VÄRRE! Så har det varit hittills i hela mitt liv och hur mycket jag än önskar och drömmer om att 2020 kommer bli annorlunda så vet jag så gott som helt säkert att det kommer inte bli annorlunda. 

 

Jag har varit med om detta förr. Jag fortsätter att bli sämre och sämre. Sjukare och sjukare. Jag är redan permanent försämrad efter 25-års firandet och då har kraschen efter både jul och nyår inte ens nått sin värsta plats ännu. Och vad följderna blir efrer kraschen vet ingen. Om jag hämtar mig efter kraschen eller inte, det vet jag inte än. Det återstår att se. 

 

Januari månad är alltid en tuff månad för alla sjuka. Inte bara ekonomiskt efter alla julklappar utan också på grund av all energi vi gjort av med, vi levt över våra energitillgångar allt för länge. Och det märks. Januari är tufft. 

 

Men. Nu är vi inte där än. Vi har fortfarande denna dag att ta oss igenom. Årets sista dag. Nyårsafton. Och trots all ångest den innebär och innehåller måste vi alla på något vis göra vårt bästa och försöka bidra till att det blir en så okej dag, kväll och natt som det bara går att få. 

 

Denna dag kan knappast bli sämre än förra årets Nyårsafton då jag svimmade så jag ramlade i golvet och var så fullkomligt utmattad och dålig att jag inte kunde vara med och äta någonting. Jag tog mig dock upp och var med några minuter och skålade vid tolvslaget. Det är jag glad för. 

 

Denna Nyårsafton kommer jag såklart spendera mestadels i sängen. Men. Jag hoppas att jag ska kunna tvinga mig upp ur sängen vid två tillfällen. Först för att vara med och äta lite. Och sedan igen vid tolvslaget för att skåla och kramas och pussas med min familj.

 

Jag hoppas, hoppas innerligt att det går. Och jag hoppas lika innerligt att 2020 blir så okej som det bara kan bli. Trots ALLT. Och för ALLA.