I så gott som hela mitt liv, eller åtminstone så länge jag kan minnas, har jag lidit av ångest på söndagar. Det är klart att jag har haft och kunnat ha ångest på andra veckodagar också. Men på söndagar blev (och blir fortfarande, något jag kommer berätta mer om i ett annat inlägg som kommer ut imorgon) ångesten mycket starkare och mer påtaglig.
När jag gick i skolan, till och med på gymnasiet, berodde ångesten på just skolan. Jag kände stark ångest inför att gå tillbaka till skolan, stå ut ännu en vecka. Längta och längta tills fredag eftermiddag då skolan var slut, andas och ha det okej/bättre på fredag kväll och lördagen för att sedan få stark ångest på söndagen. Och så började allt om igen.
Anledningarna till min starka söndags-ångest var flera. Dels berodde det på att jag alltid haft väldigt höga krav på mig själv. Jag har alltid gjort mitt yttersta, pluggat och slitit och varit hård mot mig själv. Fick jag G eller VG var jag otroligt besviken och arg på mig själv. Endast MVG var bra nog. Min prestationsångest och mina krav på mig själv var så allvarliga att jag i sjuan och framåt började mäta mitt eget värde genom resultaten på proven, arbeten och inlämningarna. Om jag inte fick MVG var jag helt förstörd för det betydde att JAG var helt värdelös. Helt misslyckad. Inget att ha. Knappt ens värd att leva. Jag mådde verkligen inte bra psykiskt, som framgår av detta.
En annan anledning till att jag hade svår söndags-ångest var att jag har varit mobbad, utstött/utfryst och väldigt ensam hela skolgången. Jag har visserligen haft Lina, min älskade tvilling, hela vägen, från dagis tills det att vi tog studenten 2013 men utan henne har jag inte haft så många eller ingen.
Det var likadant för Lina. Utan henne hade jag inte tagit mig igenom skoltiden. Inte en chans. I låg- och mellanstadiet var mobbingen som värst. Jag blev kallad olika elaka saker och fick stenar kastade på mig på grund av att jag ser lite annorlunda ut (jag är född med dubbelsidig läpp-käk-gomspalt.
Det var först på gymnasiet som jag inte blev mobbad och vi inte blev utstötta riktigt på samma vis. Där var det mer vi som tog avstånd. Dels för att vi var pluggade så mycket och var väldigt drivna och engagerade i skolarbetet (för att få MVG på så mycket som möjligt, till skillnad från de flesta av våra klasskompisar. Men också för att vi var så vana vid att vara bara vi två så det var så det blev, mestadels.
Detta är inte allt, jag skulle kunna skriva en bok om enbart min söndags-ångest och orsakerna till varför jag drabbades av det. Men det orkar jag inte skriva och jag tror inte ni varken vill eller orkar läsa det. Så jag stannar här. Imorgon morgon kommer ett nytt inlägg ut (såklart!) där jag skriver om hur min söndags-ångest ser ut nu för tiden och varför jag har den. TACK för att ni läser! Hoppas ni läser imorgon också! 💙
Detta är jag när jag var kanske 10 år (vet inte riktigt, men gissar på den åldern). Här är mitt under tiden då jag fick stenar kastade på mig, när jag blev kallad "fläskläpp", "plattnäsa" och annat elakt. Allt på grund av att jag såg annorlunda ut. Och inte blev det bättre av att jag hade glasögon, som enda barnet på min skola vid den tidpunkten, riktigr sneda och fula tände (också det på grund av läpp-käk-gomspalten). Jag hade inget självförtroende alls och var väl ett enkelt "mobboffer" antar jag. Hemskt var det i alla fall. Det har satt ärr i min själ. De finns kvar, trots att det är många år sedan allt detta pågick.
Jag har också söndagsångest, fastän jag är sjuk”pensionär”...