Imorgon fyller Lina och jag år. Vi blir hela 24 år gamla! Usch, jag får nästan panik och ångest av att bara skriva den siffran. 24 år?! Det är inte klokt! Det känns så otroligt gammalt. Jag vet att det inte är det. Och det är ingenting jämfört med åldern på min kropp, baserat på hur den känns och mår är den minst 124 år! Den skulle varit död och begraven för längesedan. Bäst före datumet passerades för många, år sedan och kroppen blir bara skruttigare och svagare för varje år som går.
För två-tre år sedan sa min läkare att min rygg är som en dålig 80-årings. Och det är både flera år sedan och när jag fortfarande "bara" hade fyra stycken diskbråck. Nu har jag sju stycken. Och fler lär det snart bli med tanke på hur många diskbuktningar jag har.
Ja. Det är inte lätt. Det är inte lätt när det är svårt. Eller som Lina säger, det är inte lätt att vara liten. Trots min höga ålder, 24/124 år, känner jag mig fortfarande liten så många sätt. Jag bor fortfarande hemma, till exempel. Och jag får hjälp med precis allting. Det är visserligen inte mitt fel eller för den delen mitt val utam så det är på grund av att jag är så svårt drabbad av alla mina sjukdomar.
Men det känns ändå väldigt tufft. Och det blir värre år för år. Ju äldre jag blir. Skammen ökar år för år. Skammen över att jag bor hemma och inte kan ta hand om varken mig själv eller min hund, än mindre ett hem. Skulden jag känner över att jag bor hemma och behöver hjälp med ALLT och enbart är en belastning, på alla vis, ökar den också för varje år.
Det känns också jobbigare år för år att stå helt still i livet. Att tiden går utan att jag blir det minsta lilla bättre i mina sjukdomar. Åren passerar, mitt liv passerar och jag lever inte. Jag vet att jag "bara" är 24 år ocH att jag fortfarande är ung. Men stressen över att bli äldre finns där hela tiden! Jag vill LEVA mitt liv. LEVA. INTE bara kämpa för min överlevnad.
Jag vill vara som mina jämnåriga. Arbeta, plugga, ha pojkvän/sambo, till och med vara gift och ha barn. Jag vill bo i egen lägenhet, vara självständig, arbeta och tjäna pengar och försörja mig själv och inte jämt gå med en klump i magen på grund av det faktum att jag bara får in några ynka tusenlappar varje månad av Försäkringskassan. Den stressen och ångesten, över min ekonomi, finns där också alltid.
Jag HATAR att fylla år och bli ett år äldre. Jag hatar att jag är för sjuk för att kunna leva. Jag fyller 24 år imorgon! Tjugofyra jäkla år! Detta borde vara den bästa tiden i mitt liv! Tiden då jag lever livet! Tiden då jag skulle förverkliga mina drömmar, sträva efter att skapa en fin tillvaro för mig själv. En tid då jag skulle vara fri, vara jag, vara LEVANDE. LEVA.
Inte ha det som jag har det nu. Vara sängliggande dygnet runt. Plågas något helt otroligt varje minut av varje dygn av hundratals svåra symtom. Gråta, kallsvettas och spy av alla svåra smärtor. Skaka av all vidrig feberfrossa. Ligga som förlamad av den totala och fullkomliga utmattningen. Ständigt må illa och vara yr och att hela tiden vara nära att svimma. Behöva kämpa sig för att svälja ner varje klunk vatten och varje tugga mat och behöva ta anstränga sig för att ta ett andetag och ändå inte få tillräckligt med luft till sig.
Det är så tufft och så svårt. Så orättvist och så otroligt tungt, allting. Jag önskar att jag kunde se fram emot att fylla år. Att det kunde kännas bra att bli 24 år. Men jag har bara ångest inför min födelsedag och ångest och panik inför det faktum att ännu ett år passerat, 365 dagar har gått, och jag mår inte ett dugg bättre nu än vad jag gjorde för ett år sedan. Tvärt om så må jag ännu lite sämre. Jag hatar att fylla år och bli ett år äldre... Jag hatar det...
Jag förstår dig. Massor av styrkekramar ❤