Idag har jag haft körkort i fem år! Tänk så fort tiden går, det är inte klokt. I början av januari 2013, några veckor innan jag tog körkortet, ändrades reglerna för prövotiden. Prövotiden gick från att vara två år (eller tre, minns inte riktigt) till att bli fem år. Lina som tog sitt körkort strax före mig, i slutet av december, fick alltså två/tre års prövotid och jag fem. Orättvist! Men det gör ju egentligen ingenting.
Nu är prövotiden över och det betyder att jag kan köra lite mer rally utan att riskera att bli av med körkortet så lätt. Nej, då! När jag väl kör bil (det händer väldigt, väldigt sällan nu för tiden eftersom att jag nästan aldrig är utanför hemmet och när jag väl är det kör allt som oftast någon annan) går det i laglig och lagom hastighet. Tryggt och säkert.
Det känns faktiskt väldigt konstigt att det redan gått fem år sedan jag tog körkortet. Fem år?! Så otroligt mycket har hänt under dessa fem år och samtidigt har nästan ingenting hänt. Jag står inte kvar på samma plats i livet, utan har backat många steg. Raka motsatsen till hur det borde vara perioden då man är 18 till 23 år. Jag orkar inte tänka mer på hur mitt liv gått åt skogen, gått bakåt, stannat av. Det gör mig bara väldigt, väldigt ledsen och sorgsen. Istället firar jag att har haft mitt körkort i fem år och att prövotiden är över här i sängen tillsammans med min lille pojk.
Den här bilden togs för några år sedan när mamma, Lina, Trisse och jag var i stallet. Här står jag och myser med Armani. Det dryga året då jag var i stallet minst två gånger i veckan var det en enorm frihet att kunna ta bilen och åka iväg. Det var verkligen en kraftansträngning att ta mig iväg och jag kraschade efter varje gång jag var i stallet. Men jag klarade ändå av det. Som jag saknar den tiden. Som jag saknar hästarna, stallet- mitt happyplace! Det är en väldigt stor sorg, och ett öppet blödande sår som vägrar läka, att sjukdomarna tog även stallet, ridningen och hästarna ifrån mig.