hannaslillaliv.blogg.se

Idag har minst sagt varit en händelserik dag. Och en mycket sorglig dag. Lina, mamma och Trisse åkte iväg till MyDog imorse. Att inte jag åkte med på första gången, sedan vi började åka dit för snart tio år sedan, är en sorg i sig. Hundgalen som jag är älskar jag den upplevelsen. Men nu är det som det är. Pappa och jag stannade hemma. Lina, mamma och Trisse kom hem vid ett tiden, men de hann bara lämna in Trisse till pappa och mig innan de fortsatte vidare hem till mormor och morfar. Morfar hade ringt de lite tidigare och sagt att deras hund, Tanja (eller Lillie som Lina och jag alltid kallat henne) blivit sjuk. Hon kunde inte stå upp, hon hade blivit dålig snabbt och morfar ville ha hjälp att köra till Blå Stjärnan.

Mamma och Lina kände direkt att läget var allvarligt när de kom upp till mormor och morfar. Tanja, en mycket glad labrador, rörde knappt svansen när de kom in i köket där hon låg. Det är ovanligt. Hon viftade på svansen över 100 slag i minuten, ja, det är faktiskt så. Mamma räknade en gång! De fick in henne i bilen och åkte iväg till Blå Stjärnan. Lina uppdaterade mig hela tiden via sms/samtal. Pappa åkte iväg på bandy och Trisse och jag blev ensamma hemma. Jag var så orolig. Och kände mig som alltid så otroligt maktlös. Det är ofta lättare att vara med där saker och ting händer, istället för att vara kvar hemma. Helt hjälplös och utom någon som helst kontroll.

Tanja blev sämre och var nära att dö, hon hade nästan ingen puls. Hon fick föras till IVA. Kvar med mamma, Lina och morfar, utan Tanja, oroliga och ledsna. Att läget var mycket allvarligt och kritiskt hade de förstått vid det laget. Efter en stund kom veterinären in. De hade hittat orsaken till varför Tanja blivit så dålig snabbt. Hon gick från att vara pigg och glad till att inte kunna stå upp. Det gick så fort. Orsaken var att hon hade hela buken full med blod. Hon hade tumörer på levern och mjälten och någon av dem hade spruckit. Hon förblödde inifrån. Att hon blev så dålig så hon inte kunde stå upp berodde på att hon fick blodtrycksfall.

Prognosen var inte bra, hon skulle inte kunna opereras eller behandlas. Och hon var 10 år, hon skulle fyllt 11 år om några veckor. Morfar tvingades ta det fruktansvärt svåra beslutet att låta henne somna in. Under tiden de fick dessa besked och morfar tvingades ta detta fruktansvärda beslut ringde mamma till mig och sa att om jag vill säga hej då till Lillie, vår älskade vän, måste vi komma omedelbart. Jag ringde pappa som åkte direkt från bandyn. Vi packade in rullstolen och mig och en hög med servettpaket och åkte i ilfart ner till Blå Stjärnan.

Tanja, eller Lillie, som Lina och jag alltid kallade henne, låg på golvet i ett rum när vi kom. Morfar tog emot oss utanför och visade oss in. Jag klev ur rullstolen och gjorde Lina sällskap på golvet. Pappa satte sig ner han också. Tanja har alltid älskat pappa väldigt mycket. Nästan lika mycket som hon älskade morfar. När pappa och jag kom in i rummet lyfte Tanja lite på huvudet och viftade lite på svansen. Det var en fantastisk känsla att hon blev glad att se oss. Trots att hon var så sjuk, och antagligen hade väldigt ont där på slutet, så blev hon glad. Det värmde mitt hjärta och hugg av smärta samtidigt.

När vi sagt farväl, klappat henne, pussat på henne, viskat hur mycket vi älskar henne och hur mycket hon betytt för oss- framförallt för morfar, kom veterinären in och gav henne lugnande följt av en överdos sömnmedel. Hon somnade in där på golvet, omgiven av sin familj. Mormor saknades, men hon fanns med i tankarna. Det var en väldigt tuff stund. Men jag är glad att jag ändå var med. Att vi fick möjligheten att ta farväl. Och att Tanjas lidande blev så kort. Hon blev sjuk vid tolv och var död vid två. Veterinären sa att hon inte hann må dåligt av sina tumörer, att det gick så fort. Det är en tröst, mitt i all sorg.

Lina och jag var ungefär 11-12 när Tanja kom in i våra liv. Vi växte upp med en hund som hette Ronja, som var vår allra bästa vän. Hon dog i oktober 2006. I april/maj 2007 kom Tanja in i familjen och vi älskade henne från första stund. Hon var väldigt olik Ronja, men lika högt älskad. Morfar har haft många hundar i sitt liv. Ronja och Tanja är de han älskat mest, för att Lina och jag haft en sån fin relation och älskat dem så mycket, tror jag.

Det kommer bli oerhört tomt för mormor och framförallt för morfar nu. De fyller 80 år om några månader och till sommaren och känner inte för att skaffa en ny hund. Men de har sin katt, Ferdinand kvar. Tanja lämnar ett enormt tomrum efter sig. Hon sov i deras säng, hon satt bredvid morfar när han åt och fick det sista på tallriken. Hon tog med morfar ut på skogspromenader och cykelturer varje dag. Hon var en eftersökshund och hjälpte morfar att spåra upp trafikskadat vilt. Mest av allt var hon ett otroligt sällskap, ett riktigt glädjepiller och hon gav all kärlek hon hade till den som var villig att ta emot den. Vi gav så mycket kärlek vi någonsin kunde tillbaka. Det tror jag hon kände. Hon visste hur älskad hon var. Nu är hon enormt saknar. Tanja/Lillie, vi glömmer dig aldrig. Ta hand om dig, där du nu är, och hälsa Ronja så gott.

Trisse och Tanja tyckte väldigt mycket om varandra. De lekte väldigt fint ihop och blev alltid superglada när de träffades. 

Bilden togs för några år sedan när vi var i Dalsland hos mammas morbror. De andra räjde och grejade. Jag passade hundaena. Myste med dem i skuggan och såg till att de hade det bra. 

Tanjas färg var röd. Hon passade så fint rött, till sin svarta blanka päls. Detta halsband sydde Lina till henne för många år sedan. Det hade hon varje jul. ❤️

För att vara labrador var hon inte så förtjust i vatten. Hon tyckte inte om att bada. Men att dricka vatten ur sjön Långhalmen, i Dalsland, var gott. 

Hon hade tillfälligt tratt för något år sedan. Men hon var lika glad för det. Och tungan var framme även här. Hon var alltid redo att dela ut pussar, till vem som än ville ha. Snällare, mer kärleksfull hund än Tanja/Lillie går knappt att hitta. Hon var verkligen fantastiskt fin, på alla sätt och vis. 

Vila i frid, älskade Lillie. Nu får du ligga och vila bredvid Ronja. Hälsa henne om ni möts. Ni är lika älskade och saknade båda två. 🐶❤️