hannaslillaliv.blogg.se

Nu sover jag några timmar nästan varje natt och har gjort så gott som hela sommaren. Jag har även viss smärtlindring. Allt tack vare det oerhört potenta läkemedel jag har i en mycket hög dos nu över sommaren. Nu är sommaren slut och detta läkemedel ska snart börja trappas ut. Det känner jag stor ångest inför. Inte nedtrappandet i sig, utan just detta att mitt stora HELVETE kommer komma tillbaka på några få sekunder från och med att första nedtrappningen börjar.

Vips kommer jag återigen vara helt sömnlös och värken, smärtan, alla nervsmärtor kommer komma tillbaka i MAXIMALT läge. Denna omänskligt svåra, vedervärdiga värk och smärta som varit lite dämpad över sommaren kommer vara tillbaka direkt, lika jävlig och lika svår och bedrövlig som innan.

Det ser jag INTE fram emot. Inte heller sömnlösheten. Denna sömnlöshet, vidriga och faktiskt också farliga sömnlöshet. Jag har redan erfarit vad svår sömnlöshet under lång tid (minst ett års tid) kan göra med en, det gjorde mig inlagd på sjukhus till och med och så svår sömnlöshet vill jag ALDRIG vara med om igen.

Utan detta oerhört potenta läkemedel sover jag så gott som ingenting. Ni som följt mig under en längre tid vet ju hur jag har det. Hur min vardag och mitt helvete ser ut på hösten, vintern och våren när jag inte har någon smärtlindring eller något sömnmedel som fungerar. Jag ser INTE fram emot att återigen vara vaken måndag till torsdags och sedan tvingas "söva ner" mig med stora mängder starka sömnmedel över helgen för att få sömn och minska risken för farlig sömnlöshet.

Det är ingen rolig framtid jag går till mötes. Det är INGEN rolig vardag att sakna både fungerande smärtlindring och sömnmedel. Men samtidigt är det INTE hållbart att fortsätta med detta oerhört potenta läkemedel jag har nu. Risken för tillvänjning är för stor och dosen kan inte ökas mer då jag redan nu har sån otroligt hög dos. Läkemedlet måste trappas ut och mitt stora helvete med omänskligt svåra smärtor dygnet runt och totala sömnlöshet utan lindring kommer börja igen. Jag kan detta. Jag har varit med förr. Tyvärr.

Det är för mig en gåta att jag står ut, år efter år. Nu ett år till. Vi får se hur länge till jag orkar. Med svår sömnbrist och fruktansvärda smärtor utan lindring tryter orken och viljan väldigt fort. Också det är vardag för mig. Tre fjärdedelar av mitt år ser ut så. Och den sista fjärdedelen är inte direkt en dans på rosor. Verkligen inte. Men minsta lindring är guld värt. Den lindring är jag snart utan. Det känner jag ångest inför. Såklart. Jag vet inte hur jag ska orka stå ut en vända till. Jag lider så otroligt svårt.