Umgås och umgås. Jag hör hur Lina och vår vän umgås en våning ner. Jag ligger här i sängen i vanlig ordning och lider något så fruktansvärt av alla svåra symtom. Allt är som vanligt. Tyvärr. Det är väldigt ledsamt att inte ens orka ligga i soffan och lyssna medan de andra pratar. Det är så hemskt tråkigt att jag fortsätter att förlora mer och mer, trots att jag redan för länge sedan har förlorat alldeles för mycket. Visst har jag lite, lite kontakt med mina närmsta vänner via sms. Men det är inte mycket eller ofta. Det är så tråkigt. Att Lina och vår gemensamma vän sitter där nere utan mig är en stark påminnelse av hur mycket jag förlorat. Hur mitt så kallade "liv", det jag bara överlever och inte lever, ser ut nu. Det känns som ett slag i magen. En sorg bara det. Och ändå orkar jag inte tänka så mycket på det, tillåta mig att begrunda och reflektera. Det har jag inte tillräckligt med energi för. Och prio ett är att överleva...
1
Katarina
2
Emma
jag vill oxå umgås! jag hade gärna legat blixtstilla helt knäppt tyst brevid och bara varit hos dig. Älskade vän ❤️
Svar:
Hanna Andersson
Så ledsen för det du beskriver😥 Att inte orka med detta att umgås är en stor sorg som jag också känner. Vet att du har det väldigt tufft just nu och önskar av hela mitt hjärta att du ska få en liten vändning i ditt mående. Många varma kramar fina vän <333