Idag är det den tredje oktober. Tommy Lee, trummis i Motley Crue och en av mina favorit-rockstjärnor, fyller 55 år idag. Jag har koll på en hel del av mina favorit-rockstjärnors födelsedagar och andra "viktiga" datum. Många är bortglömda sedan ME:n tog över och stal min hjärna, men en del hänger kvar. Som Tommys födelsedag. Och James Hetfield fyller år exakt en månad tidigare, tredje augusti. Det minns jag också. Och att han är ett år yngre än Tommy.
Såna här saker har varit betydelsefulla för mig så länge jag kan minnas. Sedan jag var barn och började lyssna på den här typen av musik, allt från rock och hårdrock till heavy- och trash metal, har jag haft ett intresse för de bakom musiken. Männen, myterna, legenderna och musiken. De har gått hand i hand och inte en enda tredje augusti eller tredje oktober har passerat utan att jag skänkt en eller två grattis-tankar till mina favorit-musiker. Musiken OCH musikerna har betytt (och betyder fortfarande) oerhört mycket för mig och kommer alltid göra. Jag har vuxit upp med och tack vare musiken och musikerna.
Trots att jag inte längre kan lyssna på musik alls i den utsträckning som jag är van vid och alltid kunnat göra finns musikintresset kvar lika starkt. Liksom intresset och känslorna för och tankarna på de rockstjärnor som gjort den musik jag levt för. Och fortfarande lever för. Det är stort. Musiken är stor. Den berör på så många olika sätt och plan och kommer alltid finnas lika nära, om än på lite andra sätt nu för tiden.
En regnig och grå dag som denna hade jag velat spela mina favoritlåtar om och om hela dagen, men det går ju tyvärr inte. Hjärnan orkar inte någon musik. Knappt något ljud alls. Men det betyder inte att jag inte kan tänka på musiken. Känna den i kroppen, "lyssna på den i huvudet", alltså tänka på musiken och texten. Ha låtarna i tanken. Medvetet fokusera på dem. Det ska jag göra lite extra idag. Samtidigt som jag sänder en grattishälsning till the one and only, Tommy Lee.
Om jag får välja lyssnar jag hellre på lite tyngre musik än den Tommy spelar. Så som Metallica, Maiden, Pantera och Slayer. MEN. Motley Crue har alltid varit och kommer alltid vara ett av mina absoluta favoritband. Jag har lyssnat extremt mycket på dem genom åren.
Jag tror de allra flesta som lyssnar mycket på musik och är beroende av musik för att må bra, och kanske rent av för att överleva, förstår vilka starka känslor musiken kan ge en. Hur betydelsefull en låt, en muskiker, en text, ett riff, en grupp/ett band kan vara. Alla äkta musikälskare förstår antagligen precis vad jag menar och hur jag känner även om inte alla lägger särskilda musikers födelsedagar på minnet som jag råkat göra! Jag är kanske lite speciell på så vis...! ;)