Dagen fortsätter i positiv anda! Lina, jag och hundarna (det är ju måndag så vi har bonusvovvarna här hos oss) fick finbesök vid lunchtid. En av våra äldsta och närmaste vänner, vi har vuxit upp tillsammans, kom hit med sin lilla bebis. Lilla tjejen är lite drygt två månader gammal men vi har inte fått ihop det och träffats förrän nu. Hon var så otroligt söt så jag blev helt kär! Jag älskar bebisar/småbarn/barn och djur. Men vuxna människor kan jag vara utan! ;) Nej då. Men sanningen är faktiskt den att det är något alldeles speciellt med barn och djur. De är som medicin för själen.
Vi drack kaffe och åt muffins och jag kunde faktiskt vara med en stund. Väldigt trevligt. Jag fick hålla lilla tjejen i famnen och det var såklart höjdpunkten under dagens besök! Vilken upplevelse och härlig känsla det är att få hålla en liten bebis som doftar så där gott som bara bebisar gör. Hennes pyttesmå fingrar höll om mina fingrar och hennes små nyfikna ögon vandrade över mig. Hon höll hela tiden koll på sin mamma, såklart, men verkade ändå trivas bra i min famn.
Lilla tjejen och jag. Hela hennes hand var ungefär i storlek som min tumnagel. Den är väldigt lång förvisso, men ändå!
Just de minuterna då lillan satt i mitt knä var allt väldigt stilla. Svetten rann, jag frös, kände mig yr och illamående. Men allt var väldigt fint ändå. Stilla. Lugnt. Det är verkligen något speciell med små bebisar. Precis som djur har de en alldeles särskild effekt på människor. Jag älskar barn och drömmer om att en dag få en alldeles egen liten gosig bebis. Förutom att bli frisk/mycket mindre sjuk är det min högsta dröm. Den är dock så långt bort att den gör ont att tänka på. Men det går ändå inte att låta bli. Tankarna vandrar oavsett om man vill det eller inte.
Jag blev så rörd där en liten stund att tårar ville börja rinna ner för mina kinder. Jag bet mig i kinden och lyckades hålla tårarna tillbaka och känslorna under kontroll men nu när jag är ensam hemma med hundarna är det svårare att hålla känslorna och tårarna tillbaka. Enda sedan jag var liten har jag drömt om att en gång få ett litet barn. Ett barn att älska överallt annat. Ett barn som ska få uppleva trygghet och som inte ska behöva genomlida ens en tusendel av all smärta jag upplevt hela mitt liv och fortfarande upplever varje dag, nu mer än någonsin.
Lilltjejen mer i närbild. Där satt hon fint i sin mammas trygga famn. Visst är hon bedårade söt?! 😍❤️
Att hålla en liten bebis i famnen, känna hur mina muskler i ansiktet skakade för att jag för tillfället log, fick mig att bli brutalt medveten om hur långt borta drömmen om ett barn är. Hur långt borta drömmen om ett friskt liv är. Kampen att överleva, finnas kvar för alla som älskar mig, hamnar i ett annat ljus i närvaron av ett litet barn. Det blir ett konstigt ljus och saker får ett annat perspektiv när man håller ett litet barn i famnen. Det lilla barn vars liv just börjat. Vars liv har alla möjligheter att bli helt fantastiskt. Ett barn vars drömmar faktiskt kan slå in.
Glädjen och sorgen blir så oerhört stor och känns så stark på samma gång. Glädjen över det lilla barnet och min väns lycka över sitt lilla underverk. Och sorgen över mitt eget liv och lidande. Jag vill inte känna sorg. Jag vill enbart känna lycka. Så som jag gjorde när jag höll lilla bebisen i famnen. Men, som sagt, vi rår inte för våra tankar och våra känslor. De finns där och de måste få ta plats och finnas till. De som inte förstår hur jag mitt i lyckan känner sorg efter detta enastående möte är lyckligt lottade. För de har troligtvis aldrig upplevt den hopplöshet och det lidande jag känner och upplever hela tiden.
Det var väldigt skönt att lilltjejen trivdes så bra i min famn. Tråkigt vore ju annars!
Jag är väldigt, väldigt glad att jag fick träffa min vän och hennes lilla bebis idag. Känslan av att hålla lilla tjejen i famnen, känna hennes varma lilla kropp i mitt knä och röra vid hennes släta och sammetslena hud kommer finnas med mig länge. Det är just såna minnen jag lever på. Såna minnen jag hämtar kraft och energi av och behåller så länge det bara går. En liten bebis har förmågan att inbringa hopp i de mest hopplösa situationer. Det hoppet tar jag tacksamt emot. Jag behöver allt hopp, alla fina minnen och positiva upplevelser jag bara kan få.
Åh, så söt bebis och även du Hanna : ) Ni är båda så fina på bilderna! Jag förstår dina känslor för den lilla tjejen och att du får massor av tankar i ditt huvud. Jag både önskar och tror att du själv ska få bli världens bästa mamma en dag fram över. Det är verkligen så som du beskriver att man blir berörd i både kropp och själ av både små barn och djur <3 Många kramar fina vän <333