Sedan ganska många år tillbaka lever jag med kronisk feber dygnet runt, varje dag om året, så kallad ME-feber. Det är en form av feber man ofta har när man är sjuk i ME. Febern känns som helt vanlig feber, som vid infektioner, förkylningar mm men den ger nödvändigtvis inte utslag på termometern. Men bara för att termometern inte visar något betyder det inte att febern inte existerar. För det gör den. I allra högsta grad. Jag har ME-feber och den förvärras vid extra krascher, då jag överansträngt mig för mycket.
Ibland när jag överansträngt mig på tok för mycket, som nu i och med alla vårdbesök jag vart tvungen att gå på de senaste veckorna (ögonläkare x2, vårdcentral, blodprov) kan jag även få "vanlig" feber. Alltså sådan feber som faktiskt ger utslag på termometern. För mig märker jag ingen skillnad, båda typerna av feber känns likadan och jag är lika dålig när jag har båda. Förutom att jag oftast är lite mer kraschad de tillfällen jag får "vanlig" feber. Igår hade jag vanlig feber. Och ME-feber och feberfrossa samtidigt. Mycket feber blir det!
Jag kände inte att febern var annorlunda men jag är extra kraschad nu så av nyfikenhet tog jag tempen. Och mycket riktigt. Feber. Sådan som går att läsa av. Jag kan inte vila mer än jag redan gör, men det är viktigt att vårdbesöken lugnar ner sig ordentligt nu. Detta är kroppens sätt att säga till på skarpen och visa hur överansträngd den verkligen är. Att drabbas av en permanent försämring på grund av vårdbesök, och inget roligare, vore extremt tråkigt. Så nu är det jag som stannar i sängen (det är jag ju tvungen till redan som det är) och ser till att kalendern är tom!
Hösten är verkligen vacker! Träden ocksĂĄ!Â
MĂĄnga styrkekramar frĂĄn mig! <3