Jag har så länge jag kan minnas drömt väldigt mycket, jag har drömt så gott som varje natt jag sovit och jag brukar minnas mina drömmar när jag vaknar. Vissa drömmar jag drömde när jag var liten, för över tio år sedan, minns jag fortfarande för att de gjorde så stort intryck på mig. Jag drömmer även om jag bara sover någon timma. Om det är positivt eller negativt för sömnen att drömma eller ej vet jag inte. Men eftersom att hjärnan bearbetar saker som händer, jobbiga tankar och funderingar medan man sover tror jag det är bra att drömma. Kanske kan drömmarna, det man drömmer, bli någon form av terapi, hjälpa till med bearbetning. Åtminstone om det är bra drömmar.
Jag brukar tyvärr inte drömma lättsamma, roliga, trevliga drömmar längre. Förr gjorde jag det då och då, nu händer det i stort sett aldrig. Vissa inslag i en dröm kan vara bra, men sedan slutar det alltid med att något skiter sig, någon blir skjuten eller kidnappad eller liknande ändå. Jag drömmer i stort sett enbart jobbiga drömmar. Och mardrömmar. De är också väldigt konstiga, mina drömmar. Realistiska på vissa sätt, men samtidigt väldigt orealistiska på andra sätt. Konstiga helt enkelt.
När jag drömmer riktigt hemska mardrömmar brukar jag vara påverkar av min dröm resten av dagen sedan när jag vaknat. Och vissa drömmar fastar i mitt minne så jag minns dem flera år senare. Oftast är det bara de värsta, mest hemska drömmarna jag minns. Nu på senare år har jag börjat drömma mycket mer om min kropp, som att jag sitter i rullstol och att jag har extrem värk och smärta, så som det är. Jag får inte ens vara fri i drömmarna. Eller så drömmer jag att jag kan gå, att jag inte behöver rullstolen och att jag inte har extremt ont. Sedan när jag vaknar blir jag superdeppig när jag inser hur den bistra verkligheten ser ut. Då vill jag bara somna om och återgå till drömmen.
Jag brukar drömma om sånt jag tänker på mycket och om saker jag pratat med någon om dagen, hört eller sett. Men det är nog väldigt vanligt att det är så Sömnen, och drömmarna, är ju som sagt en tid då hjärnan får bearbeta och sortera tankar, minnen och intryck. Att jag nästan endast drömmer om död, kriser, trauman, krig, kidnappningar, tortyr, en kamp mot klockan och att folk jag älskar dör måste bero på att min verklighet är så tuff. Att så mycket i min verklighet, min vardag och mitt liv, kretsar kring död, elände, sjukdomar, smärta, en kamp mot klockan och överlevnad.
Det är garanterat ingen slump att jag drömmer så jobbigt och hemskt hela tiden. Någonstans ska väl det jag går igenom och kämpar mot och få släppas fram fritt. För i mina tankar får det inte härja fritt, allt elände, det måste kontrolleras, tystas ner och hållas avstånd till. Annars orkar jag inte. Men i drömmarna dras det fram från i ljuset. Det analyseras, tänks på, våndas över och bearbetas. Upplevs skrämmande realtistisk. Jag är ofta medveten själv, i drömmen, hur jobbigt och hemskt det är, det som sker i drömmen. Då vill jag vakna. Precis som att jag vill fly till drömmarna när jag är vaken. Dröm eller verklighet. Det går hand i hand. Verkligheten är en mardröm.
Konstigt och jobbigt detta med obehagliga drömmar. Tror precis som du att drömmarna ofta blir mer till mardrömmar när man har ett tufft liv. Men säkert är det som du skriver en bearbetning för hjärnan av både tankar och det man upplever i ett begränsat sjukdomsliv. När jag var frisk hade jag väldigt sällan obehagliga drömmar utan mer fina drömmar som jag inte ville vakna från ; )
Numera har jag sån ytlig sömn till följd av ME:n och ett gäng med tabletter för sömnhjälp så ingenting med sömnen el drömmarna är "normalt" längre. Önskar att både du och jag skulle få bättre sömn med också trevligare drömmar : ) Hoppas och önskar att din onsdag blir en så bra dag som möjligt fina Hanna, många kramar <333