Nu ska jag snart tillbaka till avdelningen igen. Jag känner mig ensam, sårbar och väldigt ledsen. Att vara inlagd känns som en enorm påfrestning psykiskt. Jag började mitt liv som inneliggande på sjukhus då jag var mycket sjuk och nu är jag här igen på sjukhus. 22 år senare. Cirkeln känns sluten. Hoppet känns borta och jag känner mig så enormt ensam och vilsen. Uppgiven. Nästan likgiltig inför situationen. Jag är så van vid sjukhus att det känns hemtamt på något vis. Skrämmande men allt annat än ovant.
Permissionen över helgen har varit både bra och dålig. Obeskrivligt härligt att mysa med min lille Trisse igen och lika härligt att umgås och vara nära familjen. Känna mig saknad, älskad. Men samtidigt har det varit jobbigt att vara tillbaka hemma i "verkligheten". Hela vår familj är trött, utmattad, uppgiven och det märks. Vi hamnar ofta i små konflikter, onödiga bråk och allmänt löjligt och betydelselöst tjafs. Sådant som INGEN av oss har lust att lägga onödig energi på. I grund och botten älskar vi varandra oerhört mycket och vi är tajta och samspelta efter att ha gått igenom så mycket tillsammans. Men på grund av den extremt svåra situation vi befinner oss i nu fastnar vi ofta i fel saker. Sådant som bara tar energi och sårar. Jag önskar så att vi kunde bryta det, vi har alla den viljan, men ingen av oss den orken/energin som krävs för att bryta ett negativt mönster. Det är synd. För denna negativa spiral vi fastnat i gör mig sämre i ME:n och de andra mycket trötta och utmattade.
Jag la ut ett inlägg på Facebook där jag skrev att jag åkt med ambulans in till sjukhuset och ska bli inlagd. Jag fick många (för att vara lilla jag) "gillningar/reaktioner" och kommentarer. Endast ett fåtal av de kommentar jag fick var från mina "riktiga" vänner. Två stycken tror jag. Resten var från folk jag inte står riktigt lika nära som mammas vänner och bekanta. Och så såklart mina vänner jag träffat genom bloggen och olika grupper på Facebook, som ME-grupper. Men mina vänner från "riktiga" livet, vart finns de? Sen har vi släkten. På min mammas sida bryr de sig, mormor och morfar och min moster med familj ringer Lina/mamma flera gånger om dagen för att höra senaste nytt och morfar var hemma här och hälsade på mig. Jag minns inte det, men jag vet att han var här och han hade handlat mat om vi (de andra) inte skulle orka det. Pappas sida av släkten har jag (och vi) så gott som ingen kontakt alls med. Några hjärtan då och då som kommentar på ett blogginlägg länkat till Facebook tycker jag inte räknas som kontakt. Särskilt inte om de nu läser min blogg och är medvetna om hur svårt sjuk jag är.
Vad jag alltså känner mig oerhört ledsen och besviken på är stödet jag fått nu i och med försämrat hälsotillstånd och inläggning på sjukhus. Stödet jag fått från mina "ME-vänner", alltså personer som har ME och som jag träffat genom "ME-världen" har varit helt fantastiskt. De skriver, frågar hur det är, hur det går och skickar massa hjärtan och kramar. Likadant är det med de personer via Facebook som jag lärt känna via Dvärgschnauzer-gruppen. Vilka människor! Vilka stora hjärtan de har. De frågar, undrar, skriver och stöttar. Men mina vänner då? Jag har fått ETT SMS under hela tiden jag legat inne och nu varit på permission. ETT sms. Visst har några skrivit till Lina och skickat hälsning, men Lina och jag är faktiskt två olika personer och det är jag som är sjuk och nu även inlagd. Inte hon. Detta är vänner som jag känt hela mitt liv, som jag betraktar som mina närmsta vänner som inte har hört av sig. Inte besökt mig. Inte kommit med en liten blomma eller en chokladbit. Jag kräver inte ens en blomma! Ett litet avbrutet grästrå räcker. Det är tanken som räknas. Men inte så mycket som ett sms har jag fått. Jo, ETT, och du vet vem du är som skickade det, vår fina trilling. Men för övrigt är jag så grymt ledsen och besviken.
Kanske tror vissa att jag är för dålig för att ta emot besök, för dålig för att skriva. Ja, men i så fall- fråga mig då! Anta inte bara. Eller skicka ett sms och skriv "jag tänker på dig. Svara inte om du inte orkar". Svårare än så är det inte. Det finns säkert de som tycker att jag överreagerar. De finns säkert de som tycker att jag inte borde vara ledsen eller ha rätt att vara ledsen och besviken. Men rätt eller ej. Jag är ledsen och besviken. Flera dygn inlagd på sjukhus och inte ett enda besök och endast ett sms från en vän. Förutom mina vänner i Blogg-världen, ME-världen och Dvärgschnauzer-världen, de skriver på, de frågar, de stöttar och skickar kramar och hjärtan. Det är jag så oändligt tacksam för! ❤️
Alla andra jag kallar mina vänner borde tänka över sin relation till mig, tycker jag. Jag vet med säkerhet att jag bryr mig om mina vänner, att jag skulle göra vad som helst för dem. Bara någon slagit sig, typ ramlat med cykeln, skriver jag till dem och säger att de måste höra av sig om jag kan göra något för dem. Skulle någon av mina vänner hamna på sjukhus, hemska tanke, skulle jag vilja besöka dem direkt. Men nu verkar det sorgligt nog inte som att mina vänner känner samma för mig som jag känner för dem och detsamma gäller valda delen av min släkt och umgängeskrets och det skär som en kniv i mitt redan ledsna hjärta. Detta är INTE vad jag behöver nu. Kärlek och stöttning från alla håll och kanter vore att föredra. Men man får tyvärr inte alltid det man önskar och behöver. Det vet jag, om någon.
Så ledsamt. Förstår dig ❤️
Det räcker inte med att bli sjuk och förlora hela sitt liv och bära en sjukt stor sorg tack vare det. Man förlorar människor man alltid har räknat med.
Jag undrar varför människor försvinner? Man vill ju fortfarande vara en del av livet så gott det går. Jag tror sjukdom skrämmer många, dom vet inte hur dom ska bete sig. Därför är det lättast att låtsas som ingenting, stoppa huvudet i sanden, glömma. För dom är det lättvindigt men för den sjuka betyder det ännu en förlust, ett svek och en sorg. Stöd betyder så oerhört mycket. Jag hoppas ditt inlägg får dom på andra tankar ❤️