Förut låg jag här i soffan, i totalt mörker, i min ensamhet. Lina, pappa och Trisse var på stan och tog en fika med vår ingifta morbror och småkusinerna och mamma var hos frisören. Jag var alltså helst ensam. Men det förstod inte min hjärna. Av någon konstig anledning trodde jag att Trisse fortfarande var hemma. Jag är väl så van vid att han alltid är vid min sida. Så jag började prata med honom. Berättade om min oro över att mina levervärden är dåliga (fick reda på det igår) och beklagade mig över att HELA kroppen bråkar med mig. Nu även lungor och lever. Han brukar alltid svara mig i form av att prata på hans särskilda vis. Eller genom att sucka, smacka eller blåsa sin varma utandningsluft på mina fötter. Men nu svarade han mig inte, vilket förvånade mig. Han brukar alltid svara.
- Trisse? Trisse...?! Inte svar.
Jag satte mig upp. Nähä, han ligger inte på mina fötter (jag kände om han gjorde det eller inte eftersom jag ofta inte har någon känsel från midjan och ner). Han låg inte i någon annanstans heller. Då slog det mig. Han är ju med Lina och pappa på stan. Jag hade alltså legat och pratat med mig själv. Jaja, tur ingen hörde. Det är bara min lille Trisse som får lyssna när jag pratar och "tänker högt" i vår ensamhet. Men nu var han alltså inte hemma. Jag sa ändå hejdå till Lina och Trisse när de gick. Ibland är jag verkligen mer än lovligt korkad...!
Så fin bild på Trisse :D Inte lätt att hålla reda på allt jämt :D Klart att du pratar med Trisse av gammal vana - han brukar ju ligga vid din sida :D Många stora kramar finaste Hanna <333