hannaslillaliv.blogg.se

Igår vid halv fem på eftermiddagen körde Lina mamma och mig till akuten. Då var det nästan ett helt dygn sedan jag hade kissat. Trots många, många försök att kissa gick det inte, det var som att det var stopp i blåsan. Eftersom jag druckit ungefär som vanligt dygnen innan tänkte vi att min blåsa snart skulle sprängas. Okej, kanske inte bokstavligen sprängas, men det är inte nyttigt att ha så mycket urin "stående" i kroppen. Efter x antal timmar drabbas man av ett förgiftningstillstånd och det ville vi såklart bespara min stackars kropp från. Eftersom att vi inte fann en rimlig anledning till att jag inte kunde kissa blev mamma orolig att det kunde vara något neurologiskt. Något som gjorde att signalerna mellan hjärna och blåsa inte fungerade och gick fram som de skulle.

Mamma försökte få tag på min vårdcentral-läkare för lite rådgivning men det gick inte. Så vi tog själva beslutet att åka in till akuten, trots att alla vårdbesök innebär en extrem ansträngning för mig. Ett besök på akuten som dessutom kan dra ut på tiden till hur många timmar som helst var verkligen ingenting jag ville utsätta mig själv för, men när min icke oroligt-lagda sjuksköterska till mamma sa "nu åker vi" var det bara att lyssna, lyda och se glad ut. Väl inne på akuten fick vi tag på en rullstol från stenåldern som var både svår att styra och väldigt obekväm att sitta i.

Det gick fort att anmäla sig i luckan och där fick mamma prata för mig då jag var för svag för att få fram ett pip. Mamma beskrev kort hur dålig jag är och att jag MÅSTE få en säng att ligga i så snart som möjligt. Vips, några minuter senare lämnade vi alla andra som satt och väntade i väntrummet och blev visade en säng. Visserligen stod sängen i korridoren under de hemska lysrören i taket. Men med solglasögon, filt över huvudet och öronproppar överlevde jag.

Vi fick först träffa en sköterska och då jag var alldeles för svag och skakig i hela kroppen, framförallt benen, fick vi köra in hela sängen i undersökningsrummet. De tog blodtryck, puls, POX (kollade syresättningen), tempen. De gjorde även en BladderScan, alltså ett ultraljud över blåsan för att mäta mängden urin. Vi väntade med spänning, hur mycket kiss gömde sig egentligen där inne efter ett dygn utan möjlighet att kissa mer än några ytterst få droppar? Svaret blev ynka två deciliter. Mamma och jag tittade på varandra, hur var det möjligt? Jag hade ju inte kissat på mer än ett dygn? Planerna på att de skulle sätta en kateter på mig och tömma ut blåsans innehåll ströks. Och ingen vad gladare än jag. Jag har haft kateter tidigare, i vaket tillstånd (alltså inte bara under en operation) och det var ingen höjdare.

Sköterskan tog massa blodprover på mig och satte en PVK, en infart i armen. Jag fick dropp. Jag var alltså inte full av kiss, utan snarare tvärt om. Jag var mycket uttorkad. Vid närmare eftertanke förstår både mamma och jag att det såklart var så det låg till. I samband med att jag började med antibiotika-preparatet mot munsvampen rasade magen totalt, mer än vanligt. Jag hade diarré konstant i en vecka. Plus att jag spydde sammanlagt sju gånger i förrgår kväll och igår på dagen. Självklart var jag uttorkad, inte så lite heller och det är alltså därför jag inte kunnat kissa. Det har helt enkelt inte funnits något att kissa ut, kroppen har tagit till vara på så gott som all vätska själv.

Det spelar ingen roll att jag försökt få i mig så mycket vätska som möjligt under dagarna av mag-kaos och kräkningar. Är man totalt utslagen och sängliggande dygnet runt får man helt enkelt inte i sig den mängd vätska som krävs vid diarré och kräkningar, hur mycket man än försöker. Vi blev körda till ett annat rum, ett eget rum där vi var själva och kunde stänga dörren om oss och släcka ner. Väldigt skönt. Medan droppet tickade på och åkte in i mitt blodomlopp slumrade jag lite och mamma sysselsatte sig med arbete som hon missat under dagen då hon slutade tidigare (på eget bevåg) för att komma hem och ta hand om mig.

En liter dropp försvann snabbt in i kroppen. Läkaren ville ge mig en till, men det ville inte jag. Kroppen skrek av värk och vila i min vanliga säng och jag ville hem, bort från alla hemska intryck och den vidriga sjukhusdoften som triggar så många otäcka minnen och som ger mig mardrömmar och flashbacks. 

Efter några timmar gjorde droppet mig kissnödig så vi tog oss till toan och tänka sig, jag kunde kissa! Inte mycket, men tillräckligt för att få fram ett litet urinprov sköterskan ville ha. Vi väntade och väntade och till slut, vid klockan tio, kom läkaren. Hon undersökte mig och sa att jag redan fastställt min diagnos. Jag led av ganska kraftig uttorkning. Alla blodprover såg okej ut, njurar, lever osv. Läkaren ville egentligen att jag skulle få en påse dropp till men tanken på att bli kvar där på akuten ytterligare några timmar var inte det minsta lockande. Så nu gäller det att dricka, dricka och dricka lite mer. Det är inte lätt eftersom jag är så fruktansvärt utmattad hela tiden och förlamad varje dag. Sväljsvårigheterna, illamåendet och en konstant krånglande mage underlättar inte heller. Men jag vill inte bli så uttorkad igen, det sliter verkligen på min redan sköra och sjuka kropp. Så nu ska här drickas vatten, juice och saft. Allt jag kommer över! ;) Nej, inte riktigt allt såklart.

Jag vill avsluta detta inlägg med att tacka alla er som hörde av sig igår och som var oroliga för mig. Tack för att ni läser, bryr er och tänker på mig. Det betyder mycket, hoppas ni förstår det! Hoppas ni alla får en skön torsdag. Själv ska jag krascha här i sängen efter akuten igår, som om jag inte var kraschad tillräckligt innan. Och just det, jag ska dricka, dricka och dricka ännu mer! Skål på er! ;)