hannaslillaliv.blogg.se

När jag parkerade vid stallet och klev ur bilen såg jag att alla hästar, och två åsnor, gick i hagen förutom Larry. Jag gick in i stallet och där stod Larry i sin nya box, Bossanovas gamla. Vi två var ensamma i stallet, det var så mysigt. De flesta elever har höstlov denna vecka så det var verkligen helt öde! Det var jag och tre stycken stallskötare som var ute och grejade samt min ridinstruktör Alissa. Jag borstade och tränsade Larry och Alissa kom med sadeln. Det finns ingen western-sadel som passar Larry så det fick bli en vanlig dressyrsadel med en gel-pad för att minska rörelserna och få det lite mjukare för ryggen.

Precis när jag skulle gå ut från stallet och kliva upp på handikappsrampen med Larry hack i häl ringde min telefon, jag hade glömt stänga av ljudet. Som tur är reagerade inte Larry nämnvärt när Nightwish avbröt den fridfulla tystnaden. Det var pappa som ringde för att se hit jag hade det, han hade helt glömt att det var just vid den tiden jag skulle rida. Så kan det gå!

Maggan, sjukgymnasten, hade gett oss stränga order att jag bara fick sitta på hästryggen i max tjugo minuter. Och vi lyckades hålla det! Femton minuter på ridvägen och fem minuter i skogen, lätt terräng bara för att känna känslan av att gå på ojämn mark. Alissa ledde mig under hela lektionen och såg till att Larry höll ganska snabb skritt och jämn takt för både min kropp och energins skull. Att gå så långsamt att man nästan står still är mycket energikrävande.

Tjugo minuter gick snabbare än snabbt och snart var vi tillbaka på stallbacken igen. Jag satt av, med stöttning av Alissa som tog emot mig så mina knän och fötter långsamt landar på marken för att minska risken att någon led går ur led. Det är lite lurigt att sitta av en så hög häst (likadant med Baltazar) eftersom det blir så mycket fart på vägen ner. Då gäller det att bromsa ner farten, ta det lugnt och kontrollerar så att lederna inte hittar på något dumt.

Det kändes väldigt bra att rida igen! Känslan finns i kroppen, den är så insvetsad i mig. Stegen, förseelsens, ljudet av hovarna som slår i marken, utsikten man får från över två meter upp från marken (ögonen blir i den höjden). Jag älskar helt enkelt allt som har med hästar och ridning att göra. Jag har alltid gjort och kommer alltid göra, oavsett i vilken kondition min kropp befinner sig i.

Det är stor skillnad att rida på Larry jämfört med att rida på Baltazar. De båda herrarna har sina fördelar, men också sina nackdelar. Larry går mycket försiktigt, liksom tänker efter vart han sätter ner sina hovar, medan Baltazar bara klampar på som en bulldozer. Det gör att Larrys steg blir mindre häftiga och rörelserna försiktigare. Larry rör sig mycket försiktigare hela han, hans steg och hans rörelser är snälla och inte så stora till skillnad från Baltazar som ger enormt mycket rörelser till min kropp. Larry är känsligare, mer eftertänksam vilket är bra, för han blir lättare att styra och det tar mycket mindre energi att få honom att göra som jag vill med endast små hjälper. Men att han är känslig gör också att han lyssnar mycket och reflekterat kring det som händer kring honom. Han är en mycket typisk häst som kan tycka att en flaxande fågel eller ett träd är lika läskigt som ett spöke eller ett hårigt monster. Baltazar är inte alls känslig på det sättet. Han klampar på och vill han stanna och äta på ett träd är det inte bara att krama tygeln för att få honom därifrån, det kräver väldigt mycket av hela kroppen för att få en ett ton tung bulldozer att flytta på sig. Det är såklart väldigt energikrävande. Samtidigt som han inte bryr sig om grenar som bryts under hans hovar eller en fågel som skriker åt honom från en trädtopp.

De har verkligen många fördelar och några nackdelar, båda dessa herrar. Jag tycker om dem enormt mycket, båda lika mycket. Jag är nära dem på olika sätt och i frågan om vem som är bäst för min kropp att rida på skulle jag nog vara tvungen att välja Larry, han är snällare mot min sköra kropp. Men skulle jag välja vem av dem som är roligast, tryggast och mest bekväm att rida väljer jag Baltazar. Dels för att vi känner varandra så bra, men också för att han är som en stor och trygg nallebjörn som visserligen snubblar lite för han glömmer att tänka och so är starkare än två oxar tillsammans (känns det som) men han har det mesta jag letar efter och vill ha hos en häst. Det har Larry också, i och för sig, men på ett annorlunda sätt!

 

Jag ser fram emot att rida igen när jag är tillbaka från redan, kanske kan det bli så att jag kan börja rida regelbundet igen! Inte på samma sätt som i slutet med Baltazar innan uppehållet. Att rida själv, nästan en timma i svår terräng var tyvärr mycket mer än min kropp klarade av. Men kanske kan jag börja om på nytt. Mina veckor (månader) från hästryggen har också visat mig att det är själva känslan jag får på hästryggen, friheten, självständigheten och närheten till naturen som jag vill ha. Sedan om jag får den genom att skritta i 15-20 minuter eller rida själv nästan en timma i svår terräng, det är strunt samma. Och på vilken av "mina" killar det blir spelar inte heller någon roll. Så länge det generar denna glädje, kärlek och frihet och att jag får vara kvar på stallet, ha någon av killarna samt Alissa som min instruktör är jag mer än nöjd. Verkligen mer än nöjd. Rentav lycklig, åtminstone just den stunden i veckan!