När jag kom till stallet var jag verkligen i behov av en riktig björnkram, eller hästkram, rättare sagt. Först gick jag till Larry och fick en bamsekram och sedan gick jag till Baltazar där kramkalaset försatte. På bara några minuter hade mina axlar sjunkit med flera millimeter och jag kände mig redan gladare och mindre bekymrad. Det är lite (mycket) väl mycket av allt just nu. Ansökan om elrullstol, ansökan om färdtjänst, eventuellt ansökan om ledsagare/boendestöd eller liknande och så allt annat i min vardag. Kontakt med vården (på hundra olika ställen och sätt), försäkringskassan, Psyk osv osv. Jag är ganska sliten just nu, inte bara fysiskt utan psykiskt och känslomässigt.
Jag borstade Baltazar en stund men blev så otroligt skakig i benen att Alissa fick hämta en stol från sadelkammaren, leda ut mig från boxen och borsta klart själv. Så där satt jag som publik. Baltazar undrade nog vad jag höll på med, där jag satt och gjorde någon hoppande dans med fötterna! Hehe. Så fort jag samlar kraft och slutat skaka en liten aning gick jag och myste med Baltazar och tränsade. Sen var det dags att gå ut till rampen och sitta upp.
Förra ridlektionen red vi ut ungefär 60-65 procent av tiden och resten i manegen. Idag var vi 100 % i skogen till allas stora glädje. Det var "bara" Alissa, Baltazar och jag denna gång också. Maggan fick förhinder men nästa gång är hon med igen. Tror jag! Vi gick en dryg halv timma i skog och mark, men jag satt på hästryggen i närmare 40 minuter. Vi gjorde ett litet experiment, som Alissa kallade det. Ett hon inte gjort tidigare. Jag fick testa en helt annan typ av sadel än den jag är van vid. Syftet var att försöka avlasta höfterna och i bästa fall bli av med lite värk och spänningar. Sagt och gjort, jag satt upp med hjälp av rampen och så bar det av. Vi kom upp till manegen innan jag sa stopp. Det gick inte mer, höfterna gjorde helvetiskt ont och ryggen med, det ilade ner i fötterna och benen domnade. Jag trodde helt ärligt jag skulle svimma för det gjorde så ont. Vi längde på stegen och gick tillbaka. Gjorde om och gjorde rätt!
Medan jag stod och väntade med Baltazar på stallplan gick Alissa och hämtade en annan sadel. En western-sadel. Jag tittade nog lite skeptiskt på den för Alissa skrattade bara när hon spände sadelgjorden. Alissa trodde att den skulle funka, jag litade på henne och satt upp igen. Och vilken skillnad! Helt otroligt! Western-sadeln var hundra gånger bättre än den konstiga jag nyss suttit i och tio gånget bättre än den jag brukar ha. Den känslan höll i sig hela ridturen och det var så skönt!
Vi gick i upp och nedförsbackar, korsade lerpölar stora som mindre dammar, gick över gärdesgårdar och rundade träd och buskar. Vi gick verkligen off road och det var underbart! Vid ett tillfälle blev kommunikationen mellan mig och Alissa lite fel (jag skyller på hennes svengelska ;)). Hon sa att jag skulle styra till höger men jag styrde åt vänster istället. Det hela resulterade i att jag styrde Baltazar rakt över ett litet träd. Bokstavligen över! Det böjde sig under hans tyngd, smätte upp på hans mage och ställde sig upp igen när han gått över. Vi skrattade så mycket att jag höll på att ramla ur sadeln. Stackars Baltazar! Tur han är stor, stark och tålig. Haha.
Lukterna, ljuden, intrycken, känslan. Djuren, växterna. Stenarna, löven. Jag önskar allt som har med skogen att göra och att gå komma ut på långpromenad i skog och mark en gång i veckan är guld värt! Det lever jag på resten av veckan. Tack Baltazar och Alissa (och Maggan) för att ni gör det möjligt. Ord kan inte beskriva vad det betyder för mig, hur mycket det är värt. Glädjen, lyckan, kärleken, friheten jag känner. Men jag antar att det syns på mig hur bra jag mår på hästryggen. Att dölja glädjen vore för svårt. Så bra pokerface har inte ens jag ;)