hannaslillaliv.blogg.se

Jag heter Hanna Andersson och är 27 år gammal. Mitt liv är inte alltid det enklaste att leva. Jag lever med tre "huvud-diagnoser" som alla är svåra, kroniska sjukdomar, ME (Myalgisk encefalomyelit), EDS (Ehlers-Danlos syndrom), Fibromyalgi, diagnoser jag fått efter många års sökande efter orsak för min kropps dåliga mående. Jag har också segmentall rörelsesmärta i ryggen, sju diskbråck, en svår refluxsjukdom samt en tarmsjukdom. Det är med andra ord ingen dans på rosor, mitt liv eller min vardag. Men jag har så mycket positivt och så mycket att vara glad över och leva för! Min egna- och två bonushundar, familj och vänner betyder allt för mig. Detta är lite om mig, min vardag och mitt lilla liv!

En magiskt vacker stund vid havet!

Det blev en liten tur ner till Kovikshamn med hundar och fika, två sorters melon. Hundarna har, såklart, varit ute på flera promenader idag, men det är något särskilt att hoppa runt på klipporna vid havet. Tyra blir så lycklig, nästan som en unghund, när hon får vara lös. Hon drar igång Trisse och vill leka och springer först, som den flockledare hon är. Trisse är sådär flummig och barnsligt glad som han alltid är och Tjorven går i sin egna lilla värld. Lite autistisk är hon allt, vår lilla Tjorv! Närmast osynlig och ljudlös går hon fram och drömmer sig bort. Ibland kan man tänka "Nämen! Vart är Tjorven?!" och så går hon en millimeter bakom. Man vet aldrig riktigt vart hon är, vad hon har för sig eller vad hon tänker på. Men hon är helt underbar, lilla Tjorven!

Mamma hittade en "läig" plats, alltså en plats där det inte blåste. Där slog vi oss ner och dukade fram vårt fika, två sorters melon. Hundarna fick smaka de också, till deras stora glädje. Framförallt Trisse är helt galen i melon! Han gillar de flesta frukter och bär. Banan, äpple, päron, melon osv osv. Han skulle utan tvekan kunna bli vegetarian!

Det är inte långt till havet, en kilometer ungefär, och bilen går att köra fram så jag inte behöver gå alls långt. Förr gick jag över berget och ner till våran badplats, våra bryggor. Men det kan jag inte längre. Det är hela tre år sedan jag var där sist. Tre år?! Helt sjukt! Där var jag varje dag förr. Jag är uppvuxen där nere. Fiskade krabbor, åkte ut med båten, låg och vilade och läste på bergen. Som jag saknar att vara där nere! Och framförallt, som jag saknar att kunna gå mer än 50-100 meter.

Vi fick en fantastiskt mysig stund där nere vid vattnet. Det var uppehåll, men började regna så smått precis när vi skulle gå. Det låg ett tjockt molntäcke ovanför oss, men en bit ut över havet lyste solen genom molnen. Det blåste inte så mycket och var underbart vackert. Såklart! Havet, klipporna, öarna, himlen. Det kan inte vara annat än vackert.

Magiskt är ordet! 

Hundarna poserade på en klippa så Lina lyckades ta en bild. Det är inte alltid de små liven vill stå still och titta år rätt håll. Men här fångade hon ett närmast magiskt vackert ögonblick. Hundarna framför det böljande havet under en strålande vacker himmel. Detta minnet, denna stund vid havet, kommer jag bära med mig länge, länge. Det eller den enda som fattades var pappa, men det kommer fler tillfällen!

Namn:
Kom ihåg mig?
Mailadress (publiceras ej):
URL/bloggadress:
Kommentar:
1 Lina
skriven :

Älaskade världens finaste hundar❤️❤️❤️ Då känns det mesta väldigt bra, men fika vid havet och vovvarna som hoppar runt i bergen🐶🐾
Tycker helt klart Trisse ska göra mig sällskap på vegetarian sidan😂
Puss Honey😘

Svar: Älskade pälsbarn! ❤️❤️❤️ ja så är det, man skulle frysa ögonblicket och stanna kvar i evigheter! Ja du tycker det va? Jag vet inte om jag håller med dig. Trisse älskar sin morfars hamburgare för mycket! 😉😋
Puss Lini! ❤️❤️
Hanna Andersson