hannaslillaliv.blogg.se

Jag heter Hanna Andersson och är 29 år gammal. Mitt liv är inte alltid det enklaste att leva. Jag lever med tre "huvud-diagnoser" som alla är svåra, kroniska sjukdomar, ME (Myalgisk encefalomyelit), EDS (Ehlers-Danlos syndrom), Fibromyalgi, diagnoser jag fått efter många års sökande efter orsak för min kropps dåliga mående. Jag har också segmentall rörelsesmärta i ryggen, sju diskbråck, en svår refluxsjukdom samt en tarmsjukdom. Det är med andra ord ingen dans på rosor, mitt liv eller min vardag. Men jag har så mycket positivt och så mycket att vara glad över och leva för! Min egna- och två bonushundar, familj och vänner betyder allt för mig. Detta är lite om mig, min vardag och mitt lilla liv!

Trötta, skakiga ben. Seg och cementfylld hjärna!

Trots att jag bara vilat hela dagen, idag också, är jag väldigt skakig och trött i musklerna. Förut när jag var i köket och fixade lunch skakade mina ben så mycket att jag blev full av skratt! Det kändes så roligt och såg säkert väldigt fånigt ut. Benen var helt geléaktiga och jag kunde inte stå still för jag skakade så mycket. Mitt huvud är fullt av cement och arbetar väldigt långsamt. Igår kväll insåg jag återigen att jag ibland har svårt att förstå ironi. Jag fattar liksom inte om det som sägs är menat på allvar eller som ett skämt. Min hjärna vill inte koppla, vill inte vara med. Pappa visade mig något på Facebook, en rolig bild med text och jag fick läsa om och om innan jag till slut fattade vad det var som stod och var som var så roligt.

Lina är på jobbet. Mamma och pappa har inte slutat sina jobb så Trisse och jag är ensamma ett tag till. Jag ligger utslagen i soffan och hela rummet snurrar runt mig. Mitt huvud och ögon spränger. Tv:n är på, väldigt låg volym och jag tittar bara då och då. Orkar inte engagera mig i vad som händer i programmet. Min plan var att jag skulle duscha idag men det blir nog inte, idag heller. Jag har inte orkat under dagen, har varit alldeles för svag. Det är jag nu också och dessutom har jag inte mamma som kan hjälpa mig. Hon ska på möte och kommer bara hem och vänder. Och pappa kommer också bara hem och vänder, sen ska han och träna. Skönt att vara ensam ett tag även ikväll. Då kan jag fortsätta att vila och ha tyst och lugn omkring mig. Precis vad jag behöver.

Trots att det börjar mörkna så smått ute lyser snön upp. Det är fantastiskt att titta ut och se all snö. Jag blir lika lycklig varje gång! Om jag kunde skulle jag ta på mig termobyxor och jacka och gå ut och rulla runt i snön. Ha snöbollskrig med Trisse och lägga mig ner och göra snöänglar. Förvandlas till ett barn för en stund. Jag önskar verkligen att det var möjligt. Innan de skottade på vägarna i området där vi bor drunknade Trisse nästan i snön. Lina berättade att han inte kunde gå utan att han fick hoppa fram. Hon skrattade nästan hela promenaden för att det såg så roligt ut. När de kom in var de lika trötta båda två. Det är jobbigt att gå i djup snö!

Namn:
Kom ihåg mig?
Mailadress (publiceras ej):
URL/bloggadress:
Kommentar: