hannaslillaliv.blogg.se

Jag heter Hanna Andersson och är 27 år gammal. Mitt liv är inte alltid det enklaste att leva. Jag lever med tre "huvud-diagnoser" som alla är svåra, kroniska sjukdomar, ME (Myalgisk encefalomyelit), EDS (Ehlers-Danlos syndrom), Fibromyalgi, diagnoser jag fått efter många års sökande efter orsak för min kropps dåliga mående. Jag har också segmentall rörelsesmärta i ryggen, sju diskbråck, en svår refluxsjukdom samt en tarmsjukdom. Det är med andra ord ingen dans på rosor, mitt liv eller min vardag. Men jag har så mycket positivt och så mycket att vara glad över och leva för! Min egna- och två bonushundar, familj och vänner betyder allt för mig. Detta är lite om mig, min vardag och mitt lilla liv!

En misstänksam Baltazar, god middag och helvetesvärk

Dagen har blivit bra! Pappa och jag åkte till hästarna och han gick faktiskt med både in i stallet och ut till hagen. Efter hästarna blev det en fika på stan. Men det var mycket folk ute och stimmigt så min hjärna ville inte riktigt vara med. Och ryggen är helt katastrof-dålig. Det var knappt att jag fixade att sitta i rullstolen förut.

Baltazar som brukar vara så framåt var avvaktande idag. Jag är helt säker på att det beror på att pappa var med. Han ville kolla in vad han är för konstig figur. 
 
En morot smakar gott! Är det lördag så är det. Pappa gav honom också några morötter och då smälte Baltazar lite, men han var fortfarande lite misstänksam.
 
Lax, pressad potatis, romsås, sparris, broccoli och citron! Så himla gott!

Efter tre timmars sömn/vila i sängen åt vi en god, lyxig middag. Efter det spelade vi lite kort. Men vi hann inte färdigt. Varken hjärna eller kropp ville vara med mer så vi fick avbryta så jag fick gå och lägga mig. Mamma har bullat upp med kuddar under knäna och bakom ryggen. Så med avlastning och några extra värktabletter hoppas jag att jag kan få ner värktopparna lite.

Det är ett helvete att ha så här ont. Det tar udden av allt. Förut när vi spelade kort fick jag stå upp för jag kan inte sitta ner. Men när jag står blir jag skakig, yr, svag och matt. Hjärnan samarbetade inte direkt, den heller. Men det får jag ändå att fungera någorlunda. Då är det värre med värken. Det gör SÅ ont. Jag vill krypa ur mitt skinn, om så bara för en liten stund. Få andrum, vara smärtfri, bara lite. Jag minns inte när jag senast var smärtfri. Det är många, många år sedan. Jag minns inte den känslan.

Det enda jag kan göra är att andas, så lugnt och djupt jag kan. Försöka fokusera på livets glädjeämnen. Känslan av Baltazars mule mot min hand. Trisses mörka ögon som tittar upp på mig och hans svans som viftar när jag ler. Det är svårt att fokusera på annat. Smärtan är så stark. Så utbredd. Så hänsynslös. Men det går.

Namn:
Kom ihåg mig?
Mailadress (publiceras ej):
URL/bloggadress:
Kommentar: