hannaslillaliv.blogg.se

Vi det här laget känner jag min kropp hyfsat, för att inte säga väldigt, bra. Jag vet ungefär hur min kropp mår och vad den signalerar när måendet ändras från dag till dag. Däremot kan det vara lite lurigt att hänga med i svängarna när måendet ändras på grund av någon av sjukdomarna. Att veta vad som är vad är inte alltid det lättaste.

De senaste veckorna, framförallt senaste dagarna, har jag tappat väldigt mycket hår. Det har drösat om mig och när jag borstat igenom håret med hårborsten har det blivit en rejäl hög med hår kvar i borsten. Inte så kul. Men jag tror jag vet precis vad som är felet på mig. Jag är nästan helt säker på att det är mitt Hb (alltså hemoglobin, de röda blodkropparna som transporterar syre i blodet) som blivit för lågt. Nu igen! Det händer rätt som det är.

Jag tog några blodprover för någon vecka sedan och jag hoppas innerligt att Hb var ett av dem så jag får reda på hur det står till med den saken. Är det lågt, som jag misstänker, får jag börja med lite "tyngre grejer" och äta Dureferon varje dag istället för vanliga receptfria järntabletter som nu.

Jag har länge haft problem med återkommande lågt Hb. Kanske hela mitt liv till och med. I mars 2011 mådde jag extremt dåligt, fysiskt. Jag tappade drygt en tredjedel av mitt hår. Jag vägde lite över 50 kg och var så orkeslös och deprimerad att det inte var klokt. Jag var blek, nästan genomskinlig och hade fruktansvärt värk i hela kroppen (som nu, fast ändå helt annorlunda). Jag var yr och svimfärdig hela tiden (också som nu, men annorlunda). Jag hade stora humörsvängningar, var helt aptitlös och mådde allmänt riktigt dåligt. Jag gick andra terminen första året på gymnasiet. Tempot var riktigt högt, jag praktiserade på äldreboende och var nära kollaps hela tiden. De få fördelar som fanns vid detta tillstånd när kroppen gick på sparlåga var att jag kunde gå två veckor utan att duscha och ändå inte få fett hår. Jag hade inte heller en enda finne! Det kan jag faktiskt sakna med den tiden. ;)

Till slut sa mamma att vi måste ta mig till en läkare för att se vad som är fel. Vi tänkte åka till min gamle barnläkare på Östra men innan det bara svänga förbi Vårdcentralen för ett helt vanligt blodprov. Sagt och gjort. Resultatet blev chockerande. Jag hade 60 i Hb. Det kanske inte säger er så mycket, men det är extremt lågt! Normalt värde för en kvinna är minst 125. Får man 60 bara sådär, till exempel efter en stor blodförlust, blir man så dålig att man inte orkar stå på benen. Men mitt låga Hb hade kommit över en längre tid, så min stackars kropp vande sig. Det blev "normalt" för mig.

Trots mitt låga Hb cyklade jag fram och tillbaka till skolan, jag fick visserligen stanna flera gånger längs vägen för jag var på väg att svimma, men det gick. Jag tränade på gym, vilket var helvetiskt jobbigt, jag skrev MVG på proven i skolan och kämpade på trots att jag låg farligt nära bristningsgränsen.

När Hb:t upptäcktes skickades jag akut till Östra morgonen därpå. Det gjordes fler prover, jag led av svår anemi (järnbrist), därav det låga Hb:t. Det övervägdes blodtransfusion, men eftersom jag var så ung (och nålrädd) så skickades jag hem med rejält höga doser järntabletter istället. Och jag återhämtade mig snabbt! Jag blev en helt ny människa. Fick tillbaka så mycket kraft, energi och livslust igen (senare blev jag mycket sjukare igen, i vad jag nu förstår var ME:n, men det är en annan historia!). När Hb:t blev normalt igen beskrev Lina det som att hon fick tillbaka sin syster! Allt detta på grund av lågt blodvärde...

Det gjordes aldrig någon större utredning varför mitt Hb blivit så fruktansvärt lågt. Det antogs bara att det berodde på min reflux (att min övre magmun inte stängs så magsyra åker upp i halsen och där med retar slemhinnorna som blöder lite hela tiden). Och det är mycket möjligt att det är förklaringen. En del av den i alla fall. Jag tror också att mina inflammerade leder och muskler hade (och har) ett finger med i spelet. Forskning visar nämligen att kraftiga inflammationer i kroppen kan leda till lågt Hb. Sen dess har jag tappat i Hb och järnvärde med jämna mellanrum, men aldrig så lågt, som tur är! Jag lämnar prover regelbundet och äter järntabletter i omgångar, när magen tål det. Att jag äter p-piller och inte har mens hjälper såklart också till.

Så nu väntar jag spänt på resultaten av blodprovet så jag får veta hur mitt Hb är. Inte så konstigt att jag är mycket noggrann med att inte komma för lågt igen!