Dagen har blivit bra! Pappa och jag åkte till hästarna och han gick faktiskt med både in i stallet och ut till hagen. Efter hästarna blev det en fika på stan. Men det var mycket folk ute och stimmigt så min hjärna ville inte riktigt vara med. Och ryggen är helt katastrof-dålig. Det var knappt att jag fixade att sitta i rullstolen förut.
Efter tre timmars sömn/vila i sängen åt vi en god, lyxig middag. Efter det spelade vi lite kort. Men vi hann inte färdigt. Varken hjärna eller kropp ville vara med mer så vi fick avbryta så jag fick gå och lägga mig. Mamma har bullat upp med kuddar under knäna och bakom ryggen. Så med avlastning och några extra värktabletter hoppas jag att jag kan få ner värktopparna lite.
Det är ett helvete att ha så här ont. Det tar udden av allt. Förut när vi spelade kort fick jag stå upp för jag kan inte sitta ner. Men när jag står blir jag skakig, yr, svag och matt. Hjärnan samarbetade inte direkt, den heller. Men det får jag ändå att fungera någorlunda. Då är det värre med värken. Det gör SÅ ont. Jag vill krypa ur mitt skinn, om så bara för en liten stund. Få andrum, vara smärtfri, bara lite. Jag minns inte när jag senast var smärtfri. Det är många, många år sedan. Jag minns inte den känslan.
Det enda jag kan göra är att andas, så lugnt och djupt jag kan. Försöka fokusera på livets glädjeämnen. Känslan av Baltazars mule mot min hand. Trisses mörka ögon som tittar upp på mig och hans svans som viftar när jag ler. Det är svårt att fokusera på annat. Smärtan är så stark. Så utbredd. Så hänsynslös. Men det går.