Jag är så trött. Så utmattad. Denna trötthet och utmattning jag känner går inte att jämföra med tröttheten en frisk människa känner. Detta är på en helt annan nivå. Tröttheten är så utbredd, så tung. Utmattningen så handikappande. Det är som att bära ett extremt tungt täcke över mina axlar hela tiden. Det är så tungt att bara ta ett steg, att lyfta armen, att gå upp för ett trappsteg. Allt tar kraft och energi, kraft och energi jag inte har. Varje morgon får jag en liten ny mängd energi och rätt som det är har all energi försvunnit! Det har gått åt att resa mig ur sängen, gå ner för trappan och ta mina morgontabletter. Sen börjar jag ta av minuskontot. Ju mer jag gör desto längre ner i avgrunden hamnar jag. Jag blir skyldig mer och mer energi, minuskontot växer och jag blir bara tröttare och tröttare. Att vila sig pigg är en omöjlighet. Att hitta ny energi är svårt när allt jag gör suger musten ur mig.
Jag kan inte beskriva bättre hur trött och utmattad jag är. Som frisk kan man inte förstå hur det känns. Visst kan man känna sig trött, helt slut, men man har alltid lite kraft kvar. Och det går lätt att ladda batterierna igen. Innan jag blev sjuk och drabbades av denna kroniska utmattning var det stunder jag var trött och helt slutkörd. Till exempel efter en lång dag i skolan med prov och redovisningar, jag tänkte att mer trött än så här kan jag inte bli. Oj så fel jag hade! Jag hade ingen aning hur sjuk jag kunde bli. Hur långt ner i ett svart hål jag kunde falla och hur svårt det skulle bli att bara hålla sig flytande på ytan. Det finns vanligt trött och det finns sjuklig trötthet. Det är som dag och natt. Frisk och sjuk.
❤️❤️