Igår kväll var det en vecka sedan Trisse lämnade vår jord och idag, lite längre fram på morgonen/förmiddagen, är det en vecka sedan vi begravde honom på vår tomt på landet.
Jag kan inte förstå hur det redan kunnat gå en hel vecka?! Jag kan inte förstå hur tiden överhuvudtaget kan fortsätta gå när Trisse inte längre finns med oss här på jorden.
Jag känner mig helt förstörd, helt totalt hjärtekrossad och så nere och ledsen. Men jag gråter inte. Det gjorde jag bara de första dagarna, nästan hela tiden.
Sedan var det som att tårarna tog slut. Gråten frös fast inom mig och sprider en hemsk kyla i hela kroppen. En kyla som ger mig kalla kårar och som gör att jag både fryser och ryser.
Jag kan inte gråta, dels för att tårarna är slut och för att de har frusit fast inom mig. Men också för att jag inte vågar. För varje gång sorgen kommer över mig så starkt att jag inte kan andas öppnas det ett bottenlöst mörker under mina fötter.
Och jag är rädd att om jag väl börjar gråta kommer jag trilla ner i det bottenlösa mörkret och aldrig någonsin komma upp därifrån igen.
Så jag har stängt av. Helt. Jag är ledsen. Jag är inte glad. Jag är sorgsen. Men jag gråter inte. Jag har helt stängt av. Det tror jag inte är så bra. Jag tror att det är bättre att gråta. Men just nu kan jag inte det. Det går bara inte.
Jag ligger här i min säng och vill inte längre leva. Jag var så rädd att det skulle bli just så, att min önskan och vilja om att leva och fortsätta kämpa skulle avta, eller i värsta fall helt försvinna, när inte längre Trisse fanns här fysiskt med oss.
Det är inte så att jag har mer självmordstankar än vanligt (eller självmordsplaner för den delen. Jag vill bara inte leva längre. Inte utan Trisse. Det kanske låter löjligt, barnsligt och jag vet de som tänker "men snälla någon, han var bara en hund".
Men det är så jag känner. Och förresten var han inte "bara en hund". Han var en familjemedlem, lika högt älskad som någon av oss andra. Och han var min bebis, min lille pojk, min lille Trisse! Min älskling, mitt hjärta, mitt ALLT.
Och jag vet inte hur jag ska kunna leva och försöka överleva utan honom. Men jag hoppas jag lär mig, och det snart. Annars vet jag inte hur det här ska gå. Men det måste gå. För resten av familjens skull och såklart också för Trisses skull.
