Ikväll är det fem veckor sedan Trisse dog. För fem veckor sedan rasade min värld, mitt hjärta krossades och sorgen flyttade in i mig och blev min närmsta granne.
Sorgen är här för att stanna och även om jag vant mig lite vid den, på något konstigt sätt, gör det inte ett dugg mindre ont. Tvärt om, saknaden och sorgen blir bara större och större.
Saknaden är så svår. Och den är så stor, så ofantligt stor. Jag saknar Trisse så det gör ont och med jämna mellanrum väller sorgen över mig som en flodvåg. Just som det lättat lite, lite och jag försöker få lite luft till mig väller sorgen över mig på nytt och plötsligt befinner jag mig lika långt ner i det där avgrundsdjupa mörkret än en gång.
Jag vet inte hur jag ska klara det här, jag vet inte hur jag ska kunna överleva utan Trisse. Han har funnits här, tätt bredvid mig så gott som dygnet runt, i så många år (elva och ett halvt).
Men nu finns han inte längre här, fysiskt sett, och jag vet inte hur jag ska kunna överleva utan honom. På något sätt har jag klarat att överleva i fem veckor utan honom och jag vet att jag måste klara mig ännu längre. Men jag vill inte behöva klara mig utan honom. Jag vill inte överleva, inte existera, inte finnas utan honom!
