Vid middagstid åkte Lina och jag till stallet. Hundarna fick vänta hemma och vi åkte iväg för att mysa med hästarna innan det blev dags för möte. Lina skulle egentligen inte följa med, men så fick hon plötslig lust att häst-mysa och ingen var mer tacksam än jag. Med tanke på hur yr och borta i huvudet jag var redan innan vi åkte var jag glad att jag inte behövde köra. Inte för att det är så långt till stallet, bara ca tio minuter, men orkar man knappt stå upp är det inte så lätt (eller lämpligt) att köra bil.
Det var inte en enda häst i hela stallet. Alla var ute i hagen, förutom Baltazar som var ute och gick med Maggan (min sjukgymnast som också är hans ägare). Lina och jag gick ut i hagen och hämtade in varsina hästar, Larry till mig och Klara till Lina, inte särskilt förvånande att valet föll på just dessa två. Det är inte helt enkelt att koppla loss och hålla i eltrådarna och samtidigt krångla ut ett stort halvblod och en haflinger och samtidigt undvika att någon annan häst kommer med ut på köpet. Men jag har fått en hel del träning så jag klarade det bra. Trots att mina armar blev som kokt spagetti efter att jag kopplat loss och kopplat på platshållarna till eltrådarna.
Uppe i huset startade Lina kaffe och jag drack mängder med vatten. Ju mer sjuk jag blir i ME:n desto törstigare blir jag. Konstigt, jag vet, men så är det. Vi satt ner, Lina, Maggan, Alissa och jag, och hade ett litet möte om min fortsatta ridning. Larrys rörelser är mycket bättre, eller mindre dåliga, för min kropp än Baltazars, men just det att han är så lättväckt och vaken triggar mina PTSD-symtom. Det är alltså inte idealt att fortsätta med honom. Jag ska bli lugn och avslappnad på hästryggen, släppa stress och spänningar i muskler, inte tvärt om. Därför ska jag testa vidare för att se om vi kan finna en häst som både har bra rörelser för min kropp och som är lugn och avslappnad. Hela tiden, inte bara ibland.
Jag ska fortsätta rida en gång i veckan, tio minuter per gång. Eller rida är kanske mycket sagt, jag ska bli ledd och bara "åka med". Det är inte direkt det jag skulle välja om jag fick välja själv. Om jag hade den kropp jag skulle vilja ha. Om jag var frisk, som jag vill, mer än något annat. Men nu är situationen inte som jag vill. Jag har inte valt detta. Därför måste jag göra det bästa av det som är. Och det tycker jag att jag gör. Och så länge min kropp tillåter mig att åka med på hästryggen är jag mer än nöjd. Mer än så, jag är lycklig! Åtminstone under de få minuter jag sitter i sadeln och njuter av naturen, friheten och samspelet med hästen och bara åker med!