När någon, som jag inte känner väl, frågar mig hur jag mår svarar jag oftast "det är som det är" och ibland "det är okej".
Men det är det inte. Jag är inte alls okej. Inte på något sätt. Hela jag är förkrossad, full av sorg och jag känner mig vilsen och ensam utan min älskade Trisse pojk.
Dessutom, förutom den hjärtskärande sorgen, har jag så fruktansvärt ont att jag förtvivlat gråter, dag och natt. Jag har så ont att jag vill krypa ur mitt eget skinn eller bara sluta existera. För jag orkar inte lida mer.
Jag är så utmattad att jag inte vet vart jag ska ta vägen. Jag är konstant trött, febrig, svettas (så det rinner från ett flertal ställen på min kropp) och samtidigt har jag frossa och fryser så jag skakar. Den kombinationen är hemskt plågsam.
Jag är hela tiden yr och svimfärdig (jag svimmar med jämna mellanrum), jag är alltid hjärntrött, har huvudvärk och är väldigt känslig och plågas av ljud, ljus, rörelser, dofter mm, alla stimuli är plågsamma för hjärnan.
Jag har över 100 olika svåra symtom varje dag. Jag lider, svårt, varje vaken minut. Dag och natt. 365 dagar om året. Och det är oerhört påfrestande och slitsamt.
Vår älskade, finaste Trisse pojk! 🐶❤️
Så på frågan "är du okej" är svaret: absolut, definitivt inte ens i närheten. Tyvärr.