Igår morse var mamma och jag på sjukhuset, igen. Jag gjorde ett ultraljud på levern. Min Mage-tarmläkare utreder min lever och mina tarmar vidare.
Dels på grund av att jag haft problem (stundtals mycket svåra problem) med blödningar från tarmen. Och så har jag haft, och har fortfarande, höga lever värden i många år.
Min Mage-tarmläkare vill utreda vidare i hopp om att få fram orsaken till blödningarna och de höga levervärdena. Tanken var att jag också skulle göra en MR med kontrast på min tunntarm.
Men det har jag tackat nej till, det går inte. Förberedelserna inför den undersökningen är som förberedelserna inför en Koloskopi (som jag gjort tre gånger och ALDRIG mer vill göra!).
Läkaren vill eventuellt också ta en leverbiopsi. Men det är inte så bara. För att göra det måste jag lättsövas och det undviker jag helst. Vi får se hur viktigt läkaren tycker det är att göra en leverbiopsi.
Ultraljudet på levern, som ju gjordes igår morse, gick okej. Själva undersökningen gick okej och tog inte så långt tid, det är allt det andra som är jobbigt och som tar otroligt mycket energi.
Att gå upp från sängen, att med mammas hjälp ta på sig "riktiga" kläder, åka bil, åka rullstol, mötas och plågas av alla miljoner intryck (ljud, ljus, rörelser, dofter osv osv).
Det tar så oerhört mycket energi. Men vissa vårdbesök är nödvändiga, då är det bara så, de måste göras. Och de vårdbesök som inte är absolut helt nödvändiga bokas av och tackas vänligt men bestämt "nej, tack" till.
Det är alltid lika jobbigt att lämna lilla Hollie ensam hemma och alltid lika underbart att komma tillbaka hem till henne! Hollie har inga problem med att vara ensam några timmar, det klarar hon fint och utan problem, men det är ändå ingen tvekan om att Hollie och jag vill vara tillsammans mycket hellre än att vara ifrån varandra. Underbara älskade lilla hund! 🐶❤️