Dagarna efter Trisses bortgång var Hollie ledsen, nere och synligt och märkbart deppig. Såklart! Konstigt vore ju annars.
Hon förstod att han var död, hon gick inte runt och letade efter honom, vilket var skönt- både för oss och för henne själv.
Men hon var, som sagt, ledsen. Hon åt inte. Hon saknade honom väldigt mycket. Precis som vi andra.
Fördelen med våra älskade hundar är att de lever i nutiden. De har såklart minnen och kan påverkas av saker som hänt, men de är här och nu.
De oroar sig inte över varken dåtiden eller framtiden, till skillnad från oss människor som ofta gör bägge delarna.
Sedan ungefär en-två veckor tillbaka är Hollie tillbaka till sitt gamla jag. Hon upplevs inte längre som deppig eller som att hon sörjer.
Sörjer gör hon säkert ändå, på sitt eget sätt, och hon kommer för alltid att bära med sig Trisse i både sina minnen och i sitt hjärta, men hon är inte längre sorgsen och nere.
Det känns skönt, mest för hennes egen skull men också för oss andra. Det är aldrig roligt att se någon man älskar och håller kär må dåligt.
