...på sjukhuset. Det känns väldigt jobbigt att vi ska dit, även om det "bara" är på ett läkarbesök. Men ändå. Det känns väldigt jobbigt, både fysiskt och psykiskt.
Läkaren vi ska träffa på återbesöket ä en mycket skicklig Endokrinolog som blev inkopplad i mitt fall alldeles för sent, då när jag var anlagd alltså.
Om hon hade kopplats in tidigare hade jag kanske kunnat komma hem från sjukhuset lite tidigare. Men det vet vi ju egentligen inte. Vi kan bara gissa och undra och det ger oss egentligen ingenting. Ändå gör man. Det är svårt att helt låta bli.
Oavsett, det ska bli intressant att se vad läkaren säger om mina blodprovsvar, vad Kalkvärdena ligger på och om jag ska fortsätta med medicineringen som tidigare eller om vi ska justera något.
Det är en stor trygghet att mamma är med mig. Det är så väldigt mycket information och frågor och svar och saker som diskuteras fram och tillbaka, hit och dit.
Så jag är nervös. Det är hela det känslomässiga att vara tillbaka på sjukhuset nu för första gången sedan jag blev utskriven den 16:e januari.
Men men. Det ska nog gå bra. Det ordnar sig. De som vill av er, mina kära läsare, får gärna hålla tummarna för mig. Bara om ni har möjlighet och vill.
Tack så mycket! Verkligen stort TACK för att ni allihop, mina kära läsare, läser, gillar, kommenterar och stöttar mig på olika sätt och vis. Som att hålla tummarna för mig när jag gör det.
TACK SÅ MYCKET! Stort, stort TACK! ❤️❤️❤️