...så jag spyr. Bokstavligt talat, jag spydde för en stund sedan.
Jag har så förskräckligt, jäkla, obeskrivligt ont- överallt i hela kroppen- att jag på riktigt har panik.
Jag vet inte om jag ska skratta. Eller gråta. Eller göra både och eller inget utav det. Men något av det lär det bli, snart, får jag är på bristningsgränsen för vad jag klarar av att stå ut med.
Hela kroppen fullkomligt skriker av smärta. Allt, allt, allt gör så oerhört ont. Kroppen protesterar, kroppen lider, kroppen har ont och är sliten. Jag protesterar jag med. Jag lider, har ont och är sliten jag med.
Jag vill skrika rakt ut, jag vill slå mitt huvud hårt in i en vägg, jag vill slita mitt hår och krypa ur mitt eget skinn. Så ont har jag.
Så fruktansvärt ont har jag, dygnet runt, året runt, utan semester, ledigt eller någon minsta lilla paus. Och jag undrar hur jag ska kunna stå ut, hitta nya krafter att stå ut lite till, lite mer.
