Efter mer än 13 1/2 veckor på sjukhuset, varav 11 av dem låg jag inne på sjukhuset hela tiden, förutom lite permission på helgerna de sista veckorna.
Och de två sista veckorna har jag varit hemma på permission nästan hela tiden, förutom två dagar i veckan då vi varit tillbaka på sjukhuset för provtagning, samtal med läkare, omläggning av PICCline osv.
I torsdags var pappa och jag tillbaka på sjukhuset igen, efter att ha varit där också i måndags, och på eftermiddagen hände något fantastiskt! Något jag knappt inte ens kan tro är sant!
Jag blev utskriven! Nu var det äntligen dags, efter 13 1/2 veckor!
Det är inte klokt så länge jag varit inskriven och inlagd på sjukhus! Över tre månader! Det är väldigt, väldigt lång tid att ligga på sjukhus. Och för att vara en Medicinavdelning är det en hel evighet att ligga inne så länge!
Det känns såklart helt fantastiskt skönt att jag nu är utskriven men samtidigt känns det lite "läskigt", i brist på bättre ord! Jag är långt från färdigbehandlad och jag har fortfarande "Hungry bone syndrom".
Jag kommer ha Hemsjukvård som kommer hit hem en gång i veckan för provtagning och omläggning av PICClinen och lite annat.
Och så fortsätter jag att äta alla mina mediciner (över 100 st tabletter om dagen) och så får vi helt enkelt hoppas och hålla tummarna för att kalkvärdet håller sig i schack nu när jag är utan intravenöst kalk.
Hoppas, hoppas! För tillbaka till sjukhuset vill jag aldrig igen! Detta har varit (och är fortfarande!) en oerhört tuff och påfrestande resa, både för kropp och själ.
Det kommer att ta lång tid för mig att återhämta mig från detta, både fysiskt och psykiskt, men jag är glad så länge det går, så länge det är möjligt att återhämta mig efter detta, så länge jag inte får bestående men. Så som ännu svårare ME och ännu svårare PTSD.
Men det kan bara tiden utvisa och just nu är jag bara så otroligt glad och tacksam att jag är utskriven och där jag hör hemma, vilket ju är hemma! Hos hundarna och mamma och pappa.
Älskade, finaste Trisse och Hollie! Något av det absolut tuffaste under dessa tre månader har varit att vara utan Trisse och Hollie. 🐶❤️
Slutligen vill jag bara TACKA alla som har stöttat mig under denna resan, min älskade familj, mina fina vänner och ni, mina kära läsare, som betyder så mycket för mig! TACK SÅ MYCKET för att ni finns! Jag är evigt glad och tacksam för det! ❤️❤️❤️