...har jag inte haft sedan jag var sju-åtta år och hade klassiska "sommarben" som barn får när de är ute och leker.
Men nu är det inga "sommarben" det är frågan om här och jag har definitivt inte varit ute och lekt, tyvärr. Det hade varit härligt om så varit fallet, men det är det dessvärre inte.
Men uppskrapade och blåslagna knän har jag ändå.
Förra helgen, i söndags, lydde inte mina ben och jag tappade balansen och ramlade i golvet och slog mig på flera ställen, värst blev dock på höger knä.
Och i lördags svimmade jag och ramlade i golvet. Jag slog mig också denna gång, men nu var det det andra knäts tur. Det gäller att det är rättvist, ett knä kan inte stå ut med allt. Någon måtta får det väl ändå vara?
Såhär tjusiga knän har jag nu. Men men. Höger knä har redan läkt ihop och vänster kommer läka ihop det också, även om det kanske tar lite tid.
Problemet är snarare att det finns en överhängande stor risk att ett knä- eller två- råkar illa ut snart igen. För om vi ska vara helt ärliga ramlar jag dessvärre i golvet efter att jag svimmat, titt som tätt, eller alldeles för ofta, om du frågar mig!