Ett enkelt "hej". Ett kort leende. Det är vad som kan vara skillanden mellan liv och död. Inte nödvändigtvis för den som säger det. Men för den som får det sagt till sig, med ett leende på köpet, eller den som inte fick något alls. Inget hej och inget leende.
Det finns så många, sorgligt många, människor i vårt samhälle som är otroligt ensamma. Det finns de som saknar både anhöriga och vänner och som inte har grannar eller knappt någon kontakt med samhället alls.
Jag vet att det finns många personer som känner sig så ensamma, som känner sig så osynliga, bortglömda och utan värde att de inte vill leva längre.
Många av dessa personer har självmordstankar och en självmordsplan redo. Och de tänker att universum ger dem tecken som ska tolkas som om de ska leva en dag till alternativt avsluta sitt liv samma dag.
Om en människa, det räcker med en enda, säger hej och/eller ler är det universums sätt att säga att det är okej att leva en dag till.
Jag har läst i en grupp som är för personer med Psykisk ohälsa och det finns verkligen en skrämmande stor mängd människor som dagligen går och tänker på detta viset.
Dessa personer behöver såklart hjälp för att kunna må bättre och att leta efter tecken från universum om man ska fortsätta leva ett dygn till eller inte är varken friskt, bra eller hållbart.
Men det jag vill säga med detta blogginlägg är att det är så viktigt att hälsa på och le mot våra medmänniskor. Att få ett ynka leende eller ett litet hej kan göra en människas dag och i vissa fall kan ett leende och/eller en hälsning till och med vara skillnaden på liv och död. Det är värt att tänkas på.
