- att jämt och ständigt vara väldigt yr och svimfärdig och att då och då svimma och ramla i golvet...
- när du måste ligga och hålla dig i timma efter timma för du är för svag för att gå till toaletten som ligger några få meter bort...
- att jämt och ständigt ha så fruktansvärt ont i hela kroppen att du ligger och kvider och gråter och har självmordstankar för det gör så förtvivlat ont att du inte känner att du står ut något mer...
- när du måste ligga och hålla dig i timma efter timma för du är för svag för att gå till toaletten som ligger några få meter bort...
- att jämt och ständigt ha så fruktansvärt ont i hela kroppen att du ligger och kvider och gråter och har självmordstankar för det gör så förtvivlat ont att du inte känner att du står ut något mer...
- att vara 30 år gammal och fortfarande bo hemma och vara helt beroende av sina föräldrar för att klara vardagen...
- att vara instängd i ett hus, i ett rum, dygnets alla timmar...
- att vara fången i en mycket svårt multisjuk kropp som inte fungerar och vars sjukdomar ger hundratals symtom som ger dig ett större lidande än du trodde var möjligt att stå ut med...
- att lida av konstant svår sömnbrist på grund av smärtorna (och andra symtom) som gör att du inte får sova mer än någon enstaka timma per natt, i bästa fall...
- att jämt och ständigt ha svår "ME-feber" och svettas så det bokstavligen rinner om dig
- att vara så förlamad av utmattning att det inte ens går att vända sig om i sängen...
- att jämt och ständigt ha dåligt samvete och känna sig som en stor belastning för sin familj...
- fortsätta stå ut och försöka överleva när alla dina planer och drömmar gått i krasch och med all sannolikhet aldrig kommer att gå i uppfyllelse...
Nej, det är inte lätt. Det är svårt. Riktigt, riktigt svårt och jag vet inte hur jag ska klara av det. Stå ut. Och överleva.
