...känner att vi är nära gränsen för vad vi klarar av att stå ut med just nu.
Vi har varit här på sjukhuset i mer än åtta veckor och läkarna släpper inte hem oss så länge jag har dropp, vilket vi inte vet hur länge till jag kommer behöva ha det. Men det är fortfarande veckor/månader det handlar om.
Att vara i sjukhusmiljö dygnet runt, som patient och som anhörig, är otroligt slitsamt. Att vara där som mycket svårt kroniskt, multisjuk och som anhörig till en mycket svårt kroniskt multisjuk patient är helt otroligt tufft.
Det sliter något enormt och tar så otroligt hårt på krafterna. Vi är väldigt slitna och helt slut, hela familjen, och allt vi vill är att få komma hem och bli en familj som lever tillsammans igen.
Jag saknar hundarna så mycket att jag inte vet vart jag ska ta vägen. Jag mår psykiskt (och naturligtvis också fysiskt!) mycket sämre än jag vill erkänna, båda för mig själv och för er, mina kära läsare.
Mitt behov av vila, ha lugn och ro, tystnad och stillhet blir inte tillgodosett alls här på sjukhuset. Det är fullkomlig tortyr för min hjärna med allt spring, alla ljud, allt ljus och alla övriga intryck.
Och fysiskt är det också tortyr. För mig är det hemskt att ligga i en sjukhussäng i tjugo minuter. Nu har jag legat i en sjukhussäng i åtta veckor och min kropp är i otroligt dåligt skick och jag har så obeskrivligt ont.
Vi vill komma hem och vi behöver komma hem, snarast. Jag är sämre i min kropp och har även blivit sämre i min ME sedan jag kommit hit och det skrämmer mig mycket och gör mig enormt ledsen. Att bli ytterligare sämre i ME:n har jag absolut inte råd med.
Vi bara måste få komma hem. Sedan hur det ska gå till och om det blir med eller utan dropp återstår att se.
