…jag vill inte behöva vara stark hela tiden.
Vad jag vill är att få åka hem och fortsätta behandlingen hemma med hjälp av Hemsjukvården.
Vi har tidigare fått reda på att det ska gå att gå hem med dropp och att Hemsjukvården kan koppla och koppla bort droppet samt ta prover och sköta PICClinen.
Men nu går inte det längre. Läkare har satt stopp för denna plan på grund av att de anser att det är för stora risker att ge mig kalkdropp hemma.
Hjärtat kan påverkas när man får kalk, allra helst när det ges intravenöst, och skulle jag få arytmier behöver jag befinna mig på ett sjukhus eftersom att det innebär direkt fara för mitt liv.
Så allt planerande (mamma har via Hjälpmedelskort hämtat ut grejer från Apoteket som sjuksköterskorna behöver för att kunna ta hand om mig, dropp och PICClinen och allt förberedande känns som det var gjort helt i onödan!
Hoppet, drömmen och förväntan att vi ska gå komma hem, med dropp, och fortsätta behandlingen hemma, knycklades ihop och kastades rakt ner i papperskorgen.
Min uppgivenhet och hopplöshet är väldigt, väldigt stor, stark och pö trött på att jämt behöva kämpa så.
Jag känner mig helt förstörd av saknad efter Trisse och Hollie och att inte få vara med dem är något av det svåraste jag behövt gå igenom. Och jag hoppas innerligt att mamma och jag snart är hemma med dem och pappa igen!
