Vi som är svårt sjuka i ME är FÖR SJUKA FÖR ATT ORKA VARA SJUKA
Vi är för sjuka för sjukvården som många gånger inte ens har koll på att vår sjukdom finns, att den existerar i allra högsta grad och påverkar ungefär 40 000 - 100 000 människor i Sverige och miljontals världen över!
Vi är också för sjuka för att sjukvården ska kunna ta hand om oss på bästa sätt med hänsyn till ME och vad ME:n gör med oss.
Och för sjuka för Försäkringskassan, att ha kontakt med dem, att bråka med dem och definitivt för sjuka för att bli nekade ersättning av dem och sedan tvingas överklaga osv osv.
Vi är för sjuka för att kunna vara en ”riktig” del av samhället vi existerar i, trots att existera i samhället "på riktigt" är allt vi vill och drömmer om
Vi är för sjuka för att kunna få någon hjälp
Och vi är för sjuka för att folk på riktigt ska bry sig
Vi är också för sjuka för att leva, det vi gör är att existera och knappt ens det
Vi är för sjuka för att orka klara ens de enklaste av saker
Vi är för sjuka för att orka ta fighten mot alla orättvisor vi hela tiden utsätts för
Vi är för sjuka för att kunna lämna hemmet, och i värsta fall sängen
Vi är också, enligt många kommuner, för sjuka för att kunna få Personlig assistans, men ändå för ”friska” (för att man till exempel kan föra en gaffel till sin mun)
Vi är för sjuka för att orka göra våra munnar/åsikter hörda, trots att det är något många av oss verkligen vill göra.
Energin och orken finns där inte för oss med svår och mycket svår ME och det är så sorgligt att våra liv pågår och passerar, men vi deltar inte, vi lever inte. Vi överlever som bäst och tittar på när våra liv passerar framför våra ögon.