hannaslillaliv.blogg.se

Jag heter Hanna Andersson och är 23 år gammal. Mitt liv är inte alltid det enklaste att leva. Jag lever med tre "huvud-diagnoser" som alla är svåra, kroniska sjukdomar, ME (Myalgisk encefalomyelit), EDS (Ehlers-Danlos syndrom), Fibromyalgi, diagnoser jag fått efter många års sökande efter orsak för min kropps dåliga mående. Jag har också segmentall rörelsesmärta i ryggen, sju diskbråck, refluxsjukdom samt en tarmsjukdom. Det är med andra ord ingen dans på rosor, mitt liv eller min vardag. Men jag har så mycket positivt och så mycket att vara glad över och leva för! Min egna- och två bonushundar, familj och vänner betyder allt för mig. Detta är lite om mig, min vardag och mitt lilla liv!

Så svårt att andas och få tillräckligt med luft...

Det rosslar och piper i bröstet. Att andas är en energikrävande uppgift. Halsen är full av slem som inte går att hosta upp och andetagen är som ytliga viskningar. Med jämna mellanrum måste jag ta sats, göra en riktig kraftansträngning och hosta och harkla mig. Nästkommande andetag går lättare att ta. Sen är slemmet och rosslandet tillbaka. Jag andas och andas, tar ett andetag efter det andra. Kippar efter luft, tar i från tårna för att hålla mig flyttande över vattenytan. Det är ett maratonlopp som aldrig tar slut, men mina krafter är allt annat än oändliga.

Syrebrist råder i hela kroppen. Det finns en ständig känsla av panik inom mig. Jag håller på att drunkna. Kvävas. Ett skrik på hjälp sitter fastetsat inom mig. Det vill komma ut, men kan inte. Det finns inte tillräckligt med kraft. Väsande ljud och lågt talande är allt som kommer fram och mellan orden kippar jag förtvivlat efter luft.

Rädslan över att kroppen ska lägga av och ge upp helt är konstant. De gånger jag tvingar ner hjärna och kropp i kemisk sömn känner jag ett ytterligare uns av rädsla. Tänk om andningen slutar fungera helt och jag inte vaknar igen? Jag kämpar och kämpar. Men ju mer jag kämpar desto svagare blir jag. Ju längre jag springer desto längre bort försvinner mållinjen. Kampen är evig och går inte att vinna. Jag verkar vara dömd att förlora.

Musklerna finns kvar i och på min kropp och de vittnar om en tid då min kropp fungerade och gick att använda. Men musklerna har förlorat sin styrka och spänst. Nu tynger de ner mig, de skakar vid minsta rörelse och är fulla av mjölksyra. Detsamma verkar gälla min andningsmuskulatur. Den fungerar inte som den ska. Likt allt annat går den inte längre att träna upp, den tappar mer och mer i styrka och försämras gradvis av all ansträngning. Men jag kan inte låta bli att andas, trots att kroppen stundtals försöker vara utan luft så går det inte. Jag sitter upp, försöker djupandas. Men syrebrist råder ändå.

Rädslan och paniken är ständigt närvarande. Jag vill fly den hemska känslan av att jag håller på att kvävas, men det kan jag inte. Jag har tvingats vänja mig vid dess närvaro och har lärt mig att den finns där och inte går att få bort. All smärta gör det ännu svårare att få luft. Tortyren av den vidriga smärtan är total. Jag undrar stilla i min ensamhet om det skulle vara lättare att andas om inte smärtan fanns. Jag tror det. Eller rättare sagt, jag vet det.

Smärtan och värken har kramat ut det sista lilla liv som fanns kvar i mig och har förvandlat min existens till en kamp om överlevnad. Det var längesen jag levde. Nu för tiden försöker jag enbart överleva. Och det är mycket svårt när jag ständigt måste kippa efter luft, hämta andan och bita ihop för att inte skrika rakt ut av smärta, rädsla och panik.

Namn:
Kom ihåg mig?
Mailadress (publiceras ej):
URL/bloggadress:
Kommentar:
1 ME alltidvila
skriven :

Vilken mardröm, du behöver ju inte något mer liksom. Är detta något en förkylning som slagit till eller? Tänker på dig i alla fall och hoppas det vänder snarast för det finns inget värre än att inte få luft ordentligt. Massa massa kramar <333

Svar: Det är verkligen otroligt jobbigt. Nej, ingen förkylning. Minns för övrigt inte när jag var förkyld sist. Nej det har varit så här i drygt ett år, riltigt tufft med andningen, svårt att få luft till mig. I somras blev det ännu värre i och med värmen. Skulle behöva syrgas hemma för att underlätta för mig, men det får jag inte. Ska fråga och försöka trycka på min vc igen om detta, men det är inte lätt. Du vet ju hur det är!
Nej det är hemskt. Har ständigt någon form av dödsångest som ligger som en dimma över mig. Inte alls kul. :(
Jag tänker på dig mycket, S och skickar kramar och kärlek till dig kära MEdkämpe <333
Hanna Andersson

2 ME alltidvila
skriven :

Så jobbigt :-( Kramar och Kärlek tillbaka fina du <3 <3 <3

Svar: Ja, verkligen :( Kramar och kärlek till dig, min fina vän <333
Hanna Andersson

3 Therese Åström
skriven :

Känner så väl igen det du beskriver från de perioder då jag varit extremt dålig. Hoppas så att ditt mående ska vända till det bättre. 💙

Svar: Tråkigt att du också upplevt det. Tack, det hoppas jag med! <3
Hanna Andersson

4 Anonym
skriven :

Skickar så många styrkekramar & kärlek till dig Hanna ❤️❤️

Svar: Många kramar och kärlek tillbaka till dig ❤️❤️
Hanna Andersson